Nästan utstuderat hysterisk
Man kan dö av bläck på flera sätt. Av att läsa för mycket och fel, eller av att någon skriver ut en diagnos med mäktig penna. Läsaren kan dock bli lite fobisk på gungbrädan av dikotomier.
Emma Bovary dör med en otäck smak av bläck i munnen. Det är smaken av gift: av arseniken hon svalt framför ögonen på det förskräckta apoteksbiträdet, men kanske också av alla billiga romaner hon smällt i sig. Trycksvärtan i de dammiga lånebiblioteksböcker som skitat ner hennes händer, bläcket som skildrat de olyckliga kvinnoöden hon vältrat sig i.
Gustave Flauberts hjältinna (är hon en hjältinna?) gör allt som en bra läsare inte gör. Åtminstone enligt Vladimir Nabokov, som i en föreläsning om Madame Bovary inskärper att bara barn kan ursäktas för att läsa som hon, som sätter sig själv i än den ena, än den andra kvinnliga romanfigurens ställe. Emma Bovary läser ”känslomässigt”. Emma Bovary är en dålig läsare och dör med bläcksmak i munnen.
Den amerikanska författaren Kate Zambreno (f. 1977) läser också känslomässigt. I början av boken Hjältinnor, nyligen utkommen på svenska, sitter hon nygift och nyinflyttad i sin lägenhet i amerikanska Mellanvästern och försöker bli författare, omgiven av biblioteksböcker, omättligt slukande biografier och modernistromaner. Hon liknar sig själv vid sina olika hjältinnor, läser in deras liv i sitt eget, ”Bovaryserar”. ”Jag börjar kannibalisera dessa kvinnor, bokstavligen inkorporera dem, deras trauman, en kuslig känsla av att upprepa, återuppleva.”
Kate Zambrenos hjältinnorna är många. Jane Bowles, Sylvia Plath, Anaïs Nin, Elizabeth Hardwick, Ingeborg Bachmann, Jean Rhys, Djuna Barnes. Författare som fortfarande, trots att de med jämna mellanrum återutges, återupptäcks av läsarna och därpå mytologiseras och kultförklaras, ständigt betraktas i relation till sina manliga kollegor (som också var deras vänner, makar, älskare).
Modernismens galna fruar
Hjältinnor är alltså självbiografi och litteraturhistoria i ett – ”kritisk memoar” kallades den när den kom ut i USA 2012. Frågan som Zambreno hela tiden återkommer till är lika gammal som den feministiska litteraturteorin. Vem tillåts bli ihågkommen? Vems skrivande bevaras och vems bevaras inte?
De bittraste exemplen hämtar Zambreno ur Vivienne Haigh-Wood Eliots och Zelda Fitzgeralds liv, ”modernismens galna fruar” vars röster hörs i makarnas böcker men vars egna skrivande gömts undan eller glömts bort. F. Scott Fitzgerald försökte förbjuda sin fru att skriva, och förlöjligade hennes texter när hon skrev ändå, medan Vivienne HaighWoods efterlämnade skrifter, inklusive hennes dagböcker, fortfarande ligger oåtkomliga i T.S. Eliots arkiv.
Som aspirerande författare i avsaknad av ett eget sammanhang gör Zambreno dessa sina hjältinnor till ”spökmentorer”.
Och liksom Emma Bovarys idoler träder de fram som lysande kometer ur historiens mörker. Zambreno vill rädda dem undan den manliga kirurgiska blicken, som exploaterat dem till litterära figurer, och undan litteraturhistorieskrivningens demonologier. För man kan dö av bläck på fler sätt: de som håller i de mäktigare pennorna kan definiera en som galen, misskreditera en, spärra in en. Både Vivienne HaighWood och Zelda Fitzgerald dör på mentalsjukhus.
Hjältinnor har en hel del gemensamt med den svenska idéhistorikern Karin Johannissons senaste bok Den sårade divan, som också den skärskådar patologiseringen av kvinnliga konstnärer under 1900-talet.
Men Zambreno saknar forskarens sans och saklighet. Hjältinnor är som en brusten fördämning. Den är skriven som ur ett öppet, bultande sår och svider som salt.
Ostyrig intensitet
Zambreno skriver med en ostyrig intensitet som verkar nästan utstuderat hysterisk, men som också blir en del av hennes diskussion om modernismens estetik, med dess idé om konst som skild från det levda, en konst som ”gömmer kropparna”. Med tanke på det stora intresse som de senaste åren vuxit fram för självbiografiskt skrivande och litterär jagframställning (som inte minst Knausgårds Min kamp eldat på), och för omtolkningar av nedvärderade litterära strömningar (senast i Ebba Witt-Brattströms Stå i bredd), verkar dock Zambrenos kritik en aning yrvaken.
Värre är att Zambreno genom att göra upprättelsen till sitt ärende ritar upp en endimensionell axel mellan man och kvinna och sedan envist håller sig kvar där. Det blir klaustrofobiskt, som att sitta fastspänd på samma gamla gungbräda av dikotomier.
Men en gungbräda kan också framkalla ett vilt sug i magen. Det gör Hjältinnor.
Inte minst framkallar den lusten att läsa allt som finns med i bibliografin som avslutar boken.
Nabokov sa, apropå Emma Bovary och romanen hon lever i: ”a book lives longer than a girl.” Det gäller som tur är också flickornas egna böcker.