Hybridprogram i kyrka och TV
Recension Dramaturgin led och känslan var som i en tv-studio, skriver Dante Thelestam om Vår festival.
Pekka Kuusistos Vår festival mixar återigen genrer fördomsfritt. Kvällskonserten i Tusby kyrka varvade popsångaren Laura Moisios låtar (från hennes nya skiva Ikuinen valo) med Brahms klarinettkvintett Op. 115. Moisios musik spelades mellan kvintettens fyra satser.
Genrekontrasten kändes till att börja med uppfriskande men i längden förargade det mig att musiken var spjälkt i små bitar. Konserten förlorade i intensitet. Moisio kunde inte bygga en berättelse av sina stycken och helhetsdramat i Brahms verk gick förlorad.
Laura Moisio öppnade starkt med bitter sorg i Itku ei auta mitään. Lokkeja ja lentomuurahaisia bjöd på en befriande poprefräng i en allmänt sorgmodig helhet. Kuolemankello jämförde den tickande rytmen av en trägnagare till en dyster vandring.
Musiken i kyrkan lät inte radikalt olika från Moisio på skiva – hon föredrar i varje fall ett akustiskt sound. Kvintetten stämde in med stilla toner i låtarna. Vackert, men det gränsade till sentimentalt.
Det var en glädje att höra Brahms klarinettkvintett med Matthew Hunt som solist. Hunt strålade med ett invant grepp om musiken och ett älskvärt mjukt sound.
Kammarmusik i TV-studion
Den andra konserten på fredagskväl- len saknade stämning på grund av Yles livesändning. Det var som att sitta i en TV-studio. Kammarmusik uppskattas ofta för de intima stunder musiken skapar. Inte så i det här fallet, med en viftande kamerakran i ansiktet på musikerna och publiken.
Akustiken i Leonorasalen var torr, medan inspelningen på nätet lät bättre. Det skulle ha lönat sig att stanna hemma och lyssna vid datorn.
Gitarristen Ismo Eskelinen utforskade konceptuellt mångstämmighet med sitt hybridprogram med musik från olika tider.
I renässansmusiken av Fuenllana var Eskelinens sound noga uttänkt, melodiskt och uttrycksfullt. Däremot hade jag önskat mer skärpa i musiken – emellanåt var Eskelinens dröjande rytmer svåra att följa med.
Alberto Ginasteras virtuosa gitarrsonat Op. 47 växlade oroligt mellan långsam och snabb musik. Bland alla oväntade kontraster blev den lekfulla scherzon min favorit.
Efter gitarrmusiken hördes Brahms pianotrio i H-dur Op. 8. Verket är på många sätt historiskt intressant. För det första är det tidigt verk, från år 1854, och därmed Brahms kammarmusikdebut. För det andra omarbetade Brahms verket dryga 35 år senare och det finns därför två olika versioner av trion.
Pianotrion spelas ofta i den senare version, men nu hördes då den ursprungliga versionen. Mellansnacket på konserten utredde skillnader mellan versionerna. Bland annat innehåller originalet allusioner till Schuberts och Beethovens sånger som Brahms avlägsnat från den senare versionen. Musikforskarna tvistar om orsaken till ändringarna. Eventuellt innehåller citaten autobiografiska kryptogram om olycklig kärlek.
Verket börjar med ett härligt lyckligt tema (är det en kärleksduett?) men slutar efter fyrtio minuter dramatiskt i moll.
Malin Broman och Tomas Djupsjöbacka bildade en intensiv duett som spelade med starka känslor. Bengt Forsbergs pianospel bjöd på mer kallblodiga toner. Trots att verket var långt förmådde musikerna hålla energin uppe igenom hela dramat.