Noll stimulans på bussen

Landskapet på andra sidan fönstret susar förbi så man knappt hinner fokusera med ögat. Under ett par timmar hinner vi korsa både solsken och ösregn. Det är stoj och stök runtomkring mig. Men jag är i min egen värld här med mina hörlurar i öronen och datorskärmen framför mig. Oftast brukar det räcka med endast hörlurar och timmarna är över i en hast. Jag lyssnar på Kent den här gången.

Jag sitter ganska ofta i buss eller tåg. Jag far mellan städer och har gjort det i flera år. Oftast två tretimmars resor per veckoslut, ibland mer. Många kanske tycker det låter jobbigt att sitta de här timmarna i buss och tåg så ofta men jag är van, och ser det inte längre som något jobbigt. Jag har lärt mig att uppskatta de där timmarna för mig själv.

Aktiviteterna och underhållningen är väldigt begränsade. Även om möjligheten finns, brukar jag sällan plocka fram datorn. Endast ifall jag verkligen måste skriva en uppgift sitter jag motvilligt med datorn framför mig. Annars brukar mina resetimmar vara en frizon för litteratur, musik, podcasts och tankar. Där i bussätet har jag tid att stanna upp, och till och med lägga undan telefonen på ljudlöst i fickan, och ägna mig åt allt jag sätter alltför lite tid på annars.

Ibland märker jag att jag stängt av all distraktion och bara sitter och tittar ut genom fönstret. All musik känns obekväm i öronen och jag kan inte koncentrera mig på författarens pretentiösa formuleringar på sidan. Jag behöver noll stimulans någon timme i veckan. Och det får jag under mina timmar i bussen.

Vi bombarderas med intryck i vår vardag. Ny information pumpas in obemärkt i vår stackars hjärna som ska försöka förvalta allting. För att vi ska kunna njuta av de intryck och den information vi verkligen vill ha, måste vi också hitta tid för noll stimulans. Timmar på resande fot kanske inte passar alla. Men alla kan vi hitta en plats för lugn och begränsade intryck.