Om Chanel och evig stil
Sanna Tahvanainen berättar i korta kapitel, som små upplysta gläntor i Coco Chanels liv. Recensenten börjar ändå så småningom längta efter en sammanhängande berättelse.
Den ständigt stiliga sömmerskan Coco Chanel är huvudperson i Sanna Tahvanainens nya roman Den lilla svarta. Olyckligtvis slutar romanen innan den mörka eran i Chanels liv, den som utspelar sig under den nazistiska ockupationen, infaller.
Det verkar vara svårt för Svenskfinland att samarbeta om den utbildning som följer efter grundskolan och särskilt den högre utbildningen efter det andra stadiet. Åtminstone så att alla parter skulle vara nöjda. Susanna Ginman Ledaren, sidan 16
Pärlorna hänger i rader över Sanna Tahvanainens nya roman. Den är rektangulär och etiketterad som en flaska Chanel no 5, men i stället för genomskinlig svart som sammet.
Mottot som inleder boken är ett citat av den franska författaren Anatole France, som frågar sig vad han skulle vilja läsa om han fick välja någon bok ur framtiden. Svaret blir ett modemagasin för damer: ”Deras bjäfs kommer att berätta mer för mig om detta framtida samhälle än alla filosofer och predikanter.”
Upplagt således för en roman om parfym och smycken, om snitt och smak, kort och gott om stil.
”Chanels T-Ford”
För allt detta är Tahvanainens huvudperson Coco Chanel (1883–1971) som klippt och skuren. Inte bara är hon världens mest inflytelserika modeskapare utan också av avgjord betydelse för kvinnans frigörelse efter första världskriget. Bort med korsetter och snubbelkjolar – kvinnor ska kunna röra sig fritt, andas och arbeta i sina kläder: ”Hur kan hjärnan fungera under en hatt full med döda fåglar?”
Anatole France hann aldrig se Chanels största innovation. 1926, ett par år efter hans död, lanserade hon det som kom att bli den lilla svarta, en enkel vadlång klänning som Vogue kallade ”Chanels T-Ford” – som bilen skulle den bli allmängods, tillgänglig för alla samhällsklasser. ”Istället för plåt arbetar vi med siden”, låter Tahvanainen henne säga om saken, ”det är just det här som alla kvinnor vill ha”.
Sanna Tahvanainens Coco är rakt igenom sömmerska, tänker ständigt i termer av kläder. Av hennes umgänge med revolutionens exilryssar blir det en kollektion med slaviska influenser, av vistelserna på hennes brittiske älskares yacht randiga blusar och skepparkavajer. Barndomsminnen ser hon som tygstycken hon klipper tills de ser ut som hon vill.
Manliga muser
Ändå är det inte stil och mode som är romanens bärande tema, vad bokens förpackning än utlovar. I sin förra roman, Bär den som en krona (2013), använde Tahvanainen Storbritanniens drottning Victoria för att berätta om hur kärlek kan tukta en suverän. Samma historia utvinner hon ur Coco Chanels liv – där hon söker en självständig kvinna, finner hon en övergiven flicka.
Trots att romanen inleds med att pianisten och salongsvärdinnan Misia Sert bjuder med Coco på sin bröllopsresa, är det inte vänskapen mellan dem som står i fokus. Långt större utrymme får älskarna, storfursten Dimitri Pavlovitj, poeten Pierre Reverdy, Bendor, hertigen av Westminster, som ingen av dem kan lindra saknaden efter den stora kärleken, Boy Capel.
Älskarna paraderar genom Cocos liv som ett slags manliga muser, och kan i samtalen med Misia avfärdas med att den senaste kollektionen, som de inspirerat till, är färdig. Men Tahvanainen leder också Cocos kärlekslängtan tillbaka till de omständigheter i barndomen som hon håller hemliga: moderns död, faderns försvinnande, uppväxten som barnhemsbarn hos nunnorna.
För minnen kan trots allt inte sys om hursomhelst. De sipprar in genom ”dörrar som Coco stängt efter sig, i tron att det är för alltid”. Som tidigare i sitt författarskap lyfter Tahvanainen utan förebråelser fram det ofärdiga och oförbätterliga hos en människa. Hennes Coco är en som aldrig vuxit upp från sig själv, självsvåldigt barnslig, nyckfull och lika besatt av saker som av skapelsen av sig själv.
Tahvanainen berättar i korta kapitel, som små upplysta gläntor i Cocos liv. I längden mister det här greppet dock sin effektfullhet – ju längre in i boken jag kommer desto mindre klok blir jag på vad Tahvanainen vill. I stället för en räcka hållpunkter i Chanels liv och verk börjar jag längta efter en sammanhängande berättelse.
Förklaringar, upprepningar
Mer än i romanen om drottning Victoria lider Den lilla svarta dessutom av ett mått av redovisningstvång. Tahvanainen hänger sig åt förklaringar och upprepningar som tyder på en missbedömning av läsarens uppfattningsförmåga. Men hon är lika stilistiskt säker som förut och blandar in en tidstypisk, pastischerande följetongsprosa som för tankarna till Colettes eleganta boudoirromaner.
Det är synd att vi inte hinner längre än till 1930, för det finns gott om stoff som jag skulle vilja se Tahvanainen hantera i den senare delen av Chanels liv – inte minst nazistkopplingarna under kriget. För det är där som Tahvanainen är bäst, i det komplexa. Och i Coco Chanel samsas paradoxerna: barocka överklassmiljöer och funktionellt mode för massorna, kraft och sårbarhet, frihetslängtan och närhetstörst.
Tahvanainen hänger sig åt förklaringar och upprepningar som tyder på en missbedömning av läsarens uppfattningsförmåga. Men hon är lika stilistiskt säker som förut.