Emigrerade nordbor på återbesök
Pekka Kuusistos encorenummer intresserade av naturliga skäl, trots att Minnesota Orchestra var i huvudrollen.
KLASSISKT ●●Minnesota Orchestras gästspel i Sibeliushuset i Lahtis 21.8. Dirigent Osmo Vänskä. Solist Pekka Kuusisto, violin. Stucky, Prokofjev, Rautavaara, Beethoven.
Hur mycket man än spetsade öronen för Pekka Kuusistos tolkning av Prokofjevs första violinkonsert i Lahtis i söndags gick det inte att undgå att en viss spänning hela tiden låg i luften inför det eventuella extranumret. Efter den enorma framgången med encorestycket på Promsfestivalen i London nyligen infinner sig frågan om violinisten alltid hädanefter blir tvungen att bjuda på motsvarande encorenummer för att tillfredsställa publikens begär? Det återstår att se.
Turnésolisten Kuusisto valde nu att spela folksången Vi sålde vara hemman (Emigrantvisa) med hänvisning dels till Minnesota som det nya hemmet för många nordbor i början av 1900-talet, dels till den hemlöshet som Minnesotaorkestern fick uppleva för några år sedan i samband med en utdragen arbetskonflikt som bland annat resulterade i strejk och lockout och flera förlorade medlemmar när tvisten väl var löst.
Utan att desto mera ta ställning till inramningen, är det lätt att konstatera att det var en oerhört skön version som hördes med en human, hummande orgelpunkt i bakgrunden och självaste Osmo Vänskä som improviserande klarinettist i melodistämman vid scenkanten medan Kuusisto höll i trådarna och fyllde på med harmonier.
Prokofjevtolkningen kändes eventuellt en aning kall, även om den inbegrep en rik palett av nyanser: allt från kruttorra knastrande ljud i omfattande sul ponticello-avsnitt till bergsäkra snabba löpningar, som spelades förträffligt rent och rytmiskt exakt. Det är roligt att höra Kuusisto i den här typen av klassisk repertoar som han alltid gör till sin egen.
Turnéprogrammet såg för övrigt på papperet rätt konventionellt ut: Beethoven som biff med Prokofjevs konsert dessförinnan. Som uvertyr ett samtida stycke, vars omfattning begränsade sig till tio minuter. Lyckligtvis bröts dramaturgin på ett effektivt sätt av andra satsen ur Einojuhani RautavaarasCantus arcticus som klämdes in strax före och övergick attaca i Beethovens Eroica.
Uvertyren var intresseväckande, även om det blev rätt uppenbart att Pulitzerbelönade Steven Stucky (1949–2016) inte hade en aning om vad ordet rapsodisk betydde, när hädangångna Lorin Maazel beställde ett dylikt verk för New York-filharmonikerna. Nej, Rhapsodies från 2008 är ett tematiskt sammanhängande stycke med fågelsång som närmaste metafor. Men det intressanta var hur sköna Minnesotaorkesterns blåsare lät i den förträffliga Sibeliushusakustiken: det var ett välljud av övertoner med glans och briljans.
Stråkklangen gjorde en mera reserverad, speciellt i Eroican, för trots att orkestern spelar extremt väl ihop, rent och exakt, kändes den största forteklangen aningen fadd och endimensionell. Vackrare lät då de många pianonyanserna, till exempel i Rautavaara.
Kanske är den raffinerade klangen inte heller Vänskäs högsta prioritet, då han dirigerar Eroican med turboknappen intryckt och muskulösa hästkrafter. Mest njutbara blev de kontrapunktiska passagerna, både i andra satsens sorgmarsch och i finalen, där man fick intrycket av att hela orkestern bestod av ytterst intelligenta individer, som alla exakt känner till fugornas uppbyggnad och sin egen roll i sammanhanget.
Gästspelet återkallade något av den celebra stämningen under fjolårets Sibeliusfestival då tre orkestrar uppträdde samma vecka i Lahtis. Det är bara att hoppas på flera motsvarande besök.