Sanddyner med tidsperspektiv
Den mänskliga frånvaron står i fokus i Elina Vainios verk.
●●Elina Vainio Remote Sensing, Galleri Sinne, Stora Robertsgatan 16. Till 28.8.2016.
I Elina Vainios stilla sandinstallationer kan man tyda vissa kvarlämnade tecken. De rutformade installationerna på galleriets golv formar ett slags mentala landskap som vidrörts av bredvidliggande stavskulpturer i sand.
Stavarna för tankarna till jordprover, med vilka man kan tyda historien långt tillbaka i tiden. Det enda som tyder på nutid i galleriet är skuggor utifrån som rör sig på en sandfärgad vertikal skärm i ändan av galleriet. Den mänskliga frånvaron står i fokus; sanden står som symbol för det eviga, det som fanns före människan kom till jorden.
I en futuristiskt lagd video i bakgrunden sväljer och harklar sig en man i en klinisk vit designlägenhet. Själv visar han sig inte i videon, men bostaden han befinner sig i snurrar runt i en alpmiljö på höga höjder. Det är intimt trots att det är anonymt. Mannen tycks rejält ha fjärmat sig från jordelivet och det så kallade naturliga. Det förefaller som om han håller på att tappa förståndet.
Språk, teknologi, förvandling
Elina Vainio (f. 1981) utexaminerades för tre år sedan från Bildkonstakademin och har även studerat i London på Chelsea College of Art & Design. I fjol gjorde hon ett offentligt verk i Helsingfors i samarbete med Checkpoint Helsinki: ett ljusverk på en lagerlokal i Sörnäs där ords dubbelbetydelser framträdde rytmiskt via reflextejp.
De röda trådarna i Elina Vainios produktion är språk, teknologi och hur ämnen förvandlas från ett till ett annat. Hon arbetar främst med video, fotografi och installationer, ljus och poesi. Konstnären har bland annat ställt ut i Observatoriet i Åbo, i Konsthallen och Retretti, samt i New York.
Vainio har också tidigare uttryckt frågor kring hur sårbar människans ställning på jordklotet i grund och botten är och hur självcentrerade vi är ifråga om vår världsbild. Detta kommer till exempel fram i en serie reklambilder med jordglobar.
Texten överträffar utställningen
Via sandinstallationerna vill konstnären få oss att fundera på människans existens i ett längre tidsperspektiv. Vi speglar oss i stor utsträckning i takt med vetenskapens och teknikens utveckling, men hur alienerade är vi från vår egen historia och hur mycket kontroll har vi egentligen i slutändan?
Vainios strävan är lockande, men jag kan bara konstatera att i detta fall är det nästan mera intressant att läsa utställningstexten än se själva utställningen. Den långa texten lovar spektakulära uttryck, men tyvärr lyckas inte Vainio med detta.
Rekvisitan och tekniken räcker inte till för att uttrycka allt det hon vill. Känslan fattas. Tyvärr är det svårt att se skuggorna, inte heller ger ljuden och helheten de effekter som utlovas, trots att filmens ljudspår spelas upp genom ett flerkanaligt ljudsystem i hela galleriutrymmet. Den anspråkslösa videon, som ger ett något hemlagat intryck är dold i bakgrunden och den kopplas därför inte lätt till helheten.
Det hela blir så att säga lite för konstlat i allt det konstlade.