Machomän

● Av någon anledning dras jag till machokaraktärer på film och i böcker. Till män som aldrig flyr utan tvärtom uppsöker faran och konfronterar den. Är det för att de inger bilder av en maskulinitet som är omöjlig att leva upp till i verkliga livet? Som förr eller senare medför fängelse eller en våldsam död. Intrigerna är fulla av sådana starka, fåordiga och ofta outgrundliga män med spelande käkmuskler som enda synliga tecken på känslor. När de öppnar munnen är det för träffsäkra one-liners. Tänk Clint Eastwoods ofta namnlösa hämnare eller den kringstrykande ensamvargen Jack Reacher i Lee Childs USA. Eller, i viss mån, de nordiska motsvarigheterna Carl Hamilton och Harry Hole. ● Dessa handlingskraftiga he-män – och numera alltfler kvinnor – behövs av dramaturgiska skäl för att ge framåtrörelse åt berättelserna. Inget grubblande och tvekande där. Drivkraften kan vara hämnd eller någon form av upprättelse – eller order från en allsmäktig men ändå faderlig överordnad. Ibland kan motivet rätt och slätt vara rättskipning stödd på någon slags urtida biblisk moral.

I dagens kvalitativa serieproduktion tecknas dock ofta fler nyanser; de hårda hjältarna får finna sig i att bära på trauman eller andra psykiska problem. Ett bra exempel på det är HBO-serien om Ray Donovan som likt sina bröder utsatts för sexuella övergrepp av en präst under barndomen. Vilket gjort honom till en våldsam och skrupelfri fixare åt rika men fysiskt fegare män.

● En författare i en helt egen kategori när det gäller maskulinitet och grymhet är Cormac McCarthy. Hans nedslipade språk berättar inte om några hjältar utan är i själva verket en nedmontering av machomannen i en värld som är kallt försoningslös. Bröderna Coens filmatisering av hans roman No Country for Old Men är en av de bästa skildringarna av den brutala ondskan jag sett. Varken filmen eller romanen ger några svar utan ställer på ett obarmhärtigt sätt existentiella frågor och gestaltar dem utan att darra på handen. Att McCarthy i romanen Guds barn gör oss delaktiga i en mördares och nekrofils sorgliga liv är därför följdriktigt. Han får åtminstone mig att på något märkligt sätt förstå det oförståeliga.

● Jag har regisserat Jan Guillous OP5-agent Hamilton, med rätt att döda. Denne socialist med överklassbakgrund har likt James Bond gestaltats av en handfull olika skådespelare. I Fiendens fiende var det Peter Habers tur, en klassiskt skolad skådespelare med få drag gemensamt med sin roll. Inte ens körkort hade han, vilket medförde en del svårigheter under inspelningen. Och när producenten inte ville riskera Habers liv och lem i Moskva hoppade jag själv från en balkong för att bevisa min machismo för ryssarna som håller det karaktärsdraget heligt.

Hamilton hade strax innan avrättat den avhoppade svenska spionen Stig Sandström med ett sylstick i nacken. Min drivkraft blev efter det att få Haber att gestalta Hamiltons tilltagande ångest över dådet. För någon äkta machoman är jag inte.

Skoningslösa machomän fungerar bra på film eftersom de ger framåtrörelse åt berättelserna, men i dagens kvalitativa serier får hjältarna ofta finna sig i att bära på trauman eller andra psykiska problem.