Var finns lyckan?
konseRt ●●Helsingfors festspel Hellun hella. En musikfylld talkshow på Alexandersteatern 21.8. Helena Juntunen, sopran; Florian Boesch, baryton; Jukka Nykänen, piano; Mikko Sams, vetenskaplig konsult. lyckan kommer lyckan går. temat utforskades ordentligt under den fartfyllda musiktalkshowen på alexandersteatern.
En människas lycka kan bero på sublima eller helt triviala saker. Man kan känna sig lycklig över att ha gjort sin plikt för fosterlandet eller uppleva hedonistisk lycka vid en god måltid.
Lyckan har även sin avigsida, och i synnerhet en förälders lycka skuggas ofrånkomligt av oro. Eller så kan lyckan framstå som onåbar, som ett ideal som ständigt flyr undan.
Lyckan var det heta ämnet för Hellun hella, en musikalisk talkshow med sopranen Helena Juntunen som programledare och solist, tillsammans med den österrikiske barytonen Florian Boesch och pianisten Jukka Nykänen.
Den slagfärdiga, samtidigt jordnära och professionellt diamanthårda Juntunen höll eld i spisen, och mestadels löpte allt som smort både på finska och på engelska, med bara få stunder av tomgång.
Det avslappnade snacket – lägg till Boeschs roliga anekdoter – verkade föra både konstnärerna och musiken närmare publiken.
Trion hade valt ut ett tjugotal sånger där lyckotemat behandlades på olika sätt och inom olika stilistiska ramar. Juntunen var strålande i såväl Joulukertomus av Leevi and the Leavings, Ilkka Kuusistos Lahden mummin lihapiirakka som musikalnumren ur The Book of Mormon och Rent, i den sistnämnda med överraskningsgästen Ville Rusanen.
Juntunen och Boesch förenas av en stark inlevelseförmåga. Allra mest fascinerades jag av Juntunens tolkning av Tauno Pylkkänens Kaivotiellä, en förtjusande och djup dialog mellan mor och son. Boesch övertygade i romantiska lieder, i synnerhet Schuberts Der Wanderer, medan intonationsproblem störde hans tolkning av Tom Waits Lullaby.
Nykänen är som känt en skicklig och mångsidig pianist, en otrolig kameleont som även satte sin personliga prägel på pianosatsen här och där. Dessutom ackompanjerade han sig själv i den härligt banala Odotat lastain, en finsk version av Paul AnkasHaving My Baby.
Mikko Sams, professor i kognitiv neurovetenskap vid Aalto-universitetet, redogjorde för var känslorna är lokaliserade i hjärnan. Sams var både tydlig och underhållande i sin roll, men dialogen mellan showens konstnärliga och vetenskapliga element kunde ha förstärkts.
Det skulle till exempel ha varit intressant att få veta mera om musikens förmåga att beröra och skapa välbefinnande.
Allt som allt var det ett lyckat hopkok, kryddat med sådana absurda moment som tidigare festspelschefen Erik Söderbloms dans med en pappbild av nuvarande chefen Topi Lehtipuu.
Under pausen frågade Juntunen några utvalda i publiken vad de blir lyckliga av och svaren blev ingredienser i ett hejdlöst improviserat potpurri. Den avantgardistiska delen var en absolut fullträff.