M. A. Numminen svänger verbalt och vokalt
Med sin Nyfolkliga allmogejazzorkester underhöll multibegåvningen på Lonnan i söndags.
M. A. Numminen har under det senaste halvåret figurerat flitigt i jazzsammanhang. Hans senaste bok, Jazzin meining, utkom i våras och hans Nyfolkliga allmogejazzorkester (Uusrahvaanomainen jatsiorkesteri), med rötter i början av 70-talet är åter aktiv.
Den språkintresserade och -kunnige Numminen har ofta slagit vakt om att presentera sina skapelser på flera språk.
På söndagen gjorde jazzorkestern i utmärkta förhållanden publikrekord på holmen Lonnan. Sammansättningen bestod av Pedro Hietanen (dragspel), Jani Uhlenius (piano) samt Pekka Sarmanto (kontrabas). Hietanen är Numminens ständiga radarpar sedan 1977, medan de två sistnämnda var med ännu tidigare.
Allmogeorkestern uppfyllde alla förväntningar. Det blev sång på tre språk, briljanta musikaliska inslag av samtliga inblandade i form av solon och Numminens kännetecknande, nysakliga introduktioner och smärre anekdoter mellan melodierna. Numminen själv trakterade en telefonkatalog medelst vispar, en fungerande portabel perkussionslösning.
Ensemblen inledde med en filmmelodi, efter att Numminen kort redogjort för de två befintliga musikslagen: jazz och ickejazz. Numminens lyrik till melodin från Jörn Donners film Perkele! Kuvia Suomesta är till och med koncisare än filmens titel.
Bland styckena, som i de flesta fall ursprungligen figurerade på heta vax (icke mindre än 78 varv per grammofonminut!) fanns Kissa vieköön, American Patrol, Ser du stjärnan i det blå och Ich hab’ das Fräulein Helen baden seh’n.
Uhlenius svängde suveränt över tangorytmen i Naiseni kanssa eduskuntatalon puistossa medan Hietanen bjöd på utsökt balladkänsla i Liian vähän aikaa. Det förstnämnda stycket har Hedén även spelat in på svenska. Med min kvinna i riksdagshusets park spelades på sin tid märkligt nog helt fritt på radio, medan den finska versionen belades med spelförbud på grund av att den ansågs kränka riksdagen och utöver det dessutom uppmana till alkoholbruk.
Numminens bok är en pigg men liten sak. Textinnehållet är inte särskilt omfattande. Boken har 114 sidor och innehåller drygt 50 bilder.
Den är en hybrid av skriftliga minnesbilder och fotografier tagna av Numminen vid många av 60-talets viktigaste internationella jazzkonserter i vårt land.
Det handlar varken om en fotobok eller memoarer, även om bägge delar ingår i boken. De drygt 50 bilderna är av varierande kvalitet, men de flesta skulle ha dugt mer än väl som illustrationer i tidskrifter på den tiden.
I väntan på en betydligt fetare självbiografi är dessa sidor fort tuggade som förrätt. Men, som en gui- de för den unge personen eller den äldre nybegynnaren försvarar de sin plats. Tilläggas bör emellertid, att om exempelvis en 34-årig käkartist planerar ge ut sin livshistoria, vore det dags för Numminen, 76, att göra det utan dröjsmål. Numminen är ju känd för djupa kunskaper i fler än ett ämne.
Den 17.9 uppträder Numminen och Hietanen med förbjudna sånger på Kulturhuset i Helsingfors. Efter skivdebuten 1966 tog Numminen förmodligen snabbt i besittning rekordet när det gäller antal skivor i spelförbud hos Rundradion.
Det är dessa pärlor som kommer att höras på Kultsa.