Om väggar kunde tala
Konstens natt I ett rum satt Aleksis Kivi och uttalade det kryptiska ”Concordia-Satan”. I ett annat dramatikern J. J. Wecksell som helt slutat tala. På konstens natt bjuder Radioteatern publiken på en rundvandring genom Lappvikens sjukhus 167-åriga histor
I kväll bjuder Radioteatern in till rundvandring genom Lappvikens 167-åriga historia. Viktigt var att inte skapa ett skräckkabinett, säger Radioteaterns konstnärliga ledare Jessica Edén.
”17 augusti. I dag åter missnöjd. Tycker att bladen liksom flyter bort från kroppen.”
Överläkare Thiodolf Saelans anteckningar om sina patienter påminner om ett slags lakonisk poesi. I patientjournalerna, som sträcker sig från 1868 till 1904, kan man läsa om bland andra den ”agiterade” Bleckslagare E, som en dag, ute i sjukhusets trädgård, ”tycker sig bli förändrad till ett smultronstånd”.
Saelans anteckningar från åren som överläkare vid ”Lappvikens centralanstalt för sinnessjuka” är en av de viktigaste källorna för Radioteaterns ljudinstallation Lappviken. Röster ur själarnas rum.
– Saelan noterade allt från patienternas kroppstemperatur till storleken på deras pupiller. Han skrev också om hur till exempel Aleksis Kivi under tre första månader på sjukhuset inte sa mer än ”ja”, ”nej” och ”Concordia-Satan”, något som tolkats på olika sätt, berättar Radioteaterns konstnärliga ledare Jessica Edén.
Lappvikens sjukhus invigdes 1841 och stängde 2008. I dag är byggnaden ett sjudande kulturhus. Fasaden på byggnaden, ritad av Engel, målas solgul, konstnärer flyttar in i nya arbetsrum och den ena utställningen avlöser den andra i de gamla sjukhuskorridorerna.
Men i kväll och på lördag får besökaren chansen att uppleva livet på sjukhuset, hur vardagen såg ut och lät.
Installationen bygger på texter av Henrika Andersson, Jessica Edén och Janina Jansson. Ur noga dolda högtalare hörs skådespelarnas röster. I ett rum kan man skönja de oartikulerade ljuden från J. J. Wecksell, författaren till pjäsen Daniel Hjort, som tillbringade fyrtio år på sjukhuset.
– Vi ville pröva på hur väl radioteater fungerar när den inte strömmar ur radioapparaten, förklarar Jessica Edén.
Den som inte har möjlighet att besöka Lappvikens sjukhus kan ta del av den interaktiva 3D-versionen som finns på Svenska Yles webbplats.
”Orena” patienter
En obekväm järnsäng med en sträv, grå filt står intill väggen. På filten lig- ger en vit tvångströja med stränga remmar. I ett annat rum står en modern sjukhusbädd med karakteristiska ljusblå bomullslakan intill en elchocksapparat. Installationen är en tidsresa som ger inblick i människoöden, men också i olika vårdmetoder.
Besökaren får vistas i det rum där Aleksis Kivi tillbringade ett halvår 1871 efter att hans Sju bröder fått förödande kritik av August Ahlqvist i Helsingfors Allmänna Tidning. Kivis ”Concordia-Satan” har enligt Jessica Edén tolkats bland annat som en attack mot nationellt samförstånd och sammanhållningen mellan språkgrupperna, då Concordia är ”endräktens” gudinna.
I dag är rummet vitmålat, ljust och fräscht, men för 145 år sedan hade väggarna troligen en mörkare ton i brunt eller olivgrönt. Utsikten från fönstret är fortfarande storslagen också om trädet som nu stolt sträcker ut sina grenar och blad antagligen var litet och anspråkslöst på Kivis tid.
– Lappviken ansågs vara ett humant och modernt sjukhus. Vi ville inte bara skapa ett skräckkabinett där folk skriker i ångest utan också visa de ljusare sidorna, säger Jessica Edén.
Till exempel ingick trädgårdsarbete som terapiform redan under de första verksamhetsåren, påpekar dramaturgen Janina Jansson.
– De hade väldigt goda avsikter, konstaterar hon.
Radioteaterns lyssnare har också uppmanats att skicka in sina egna upplevelser från Lappviken. Majoriteten av dem var positiva.
En milstolpe i sjukhusets historia inföll på 1950-talet då psykofarmaka togs i bruk, menar Jessica Edén.
– Då introduceras både lugnande och botande mediciner. Innan, i nästan hundra år, hade man inget annat än morfin att tillgå och det användes sparsamt. Länge använde man främst lavemang och kräkmedel för att få ut ”orenheter” ur kroppen.
I en av scenerna från 1850-talet hör man en äldre, garvad sjukskötare undervisa en yngre i ”kräkvinstens” effekt på patienterna.
– Patienterna skulle spy ut ”orenheterna”. Sjukskötaren förklarar också varför man använder kalomel för att öka salivutsöndringen hos patienterna. På 1850-talet trodde man att ”sinnesjukdom” berodde på att patienterna hade onanerat för mycket och att det fanns en direkt gång mellan genitalierna och spottkörtlarna.
Jessica Edén påpekar ändå att sjukhuset var en tung plats att jobba på, särskilt innan medicinerna lanserades.
– Jag hoppas att besökarna känner
Lappviken ansågs vara ett humant och modernt sjukhus. Vi ville inte bara skapa ett skräckkabinett där folk skriker i ångest utan också visa de ljusare sidorna. Jessica Edén
stor ödmjukhet för dem som arbetade här och respekt för dem som varit intagna här. Installationen håller öppet på konstens natt kl. 18-24 och på lördag 27.8 kl. 12-16. Lappvikens sjukhus, Lappviksvägen 1.