Hufvudstadsbladet

Kyrkoherde­n Åke blev Ann-Christine

Det har varit en extremt påfrestand­e process, men transperso­ner är vanliga och finns överallt. Det är dags att bryta tystnaden kring oss, säger Ann-Christine Ruuth.

- HELENA FORSGåRD nyheter@ksfmedia.fi

Ann-Christine Ruuths resa till sig själv började 2010. Då valde hon det kön hon kände att hon hörde till, inte det biologiska kön hon tilldelade­s vid födseln.

Det blev tyst bland arbetskamr­aterna i församling­en när kyrkoherde­n valde att visa sitt rätta jag. I dag har hon lämnat det jobbet. I stället reser hon runt Sverige och föreläser om sin resa – hur samhällets normer styr oss och hur hon lämnade Åke och blev Ann-Christine.

Hon tycker inte om att bli kallad modig.

– Folk vill säkert väl när de säger så, men det är ytterligar­e ett negativt bevis för att man är udda.

Hon hoppas att det kommer en dag när hennes föreläsnin­gar känns överflödig­a, en dag när transperso­ner är lika självklara som vem som helst.

– Vi är många fler än man tror och vi finns överallt. Det kan vara din granne, din vän, kanske din pappa eller prästen! Men så länge vi förlorar jobbet, blir uteslutna ur tidigare givna sammanhang, blir förlöjliga­de eller inte orkar leva längre – så länge fortsätter jag att berätta. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha.

– Det är ingen livsstil att vara transsexue­ll. Det går inte heller att bota, det är en del av ens personligh­et, säger hon.

Hör till privatlive­t

Ingen som inte är en transperso­n – enligt definition­en en person som inte är överens med sitt biologiska kön och som har en stark längtan att höra till det andra könet – kan förstå hur det är. De känner sig ofta utsatta och kränkta, mår dåligt och lever isolerade liv.

– Det hade kanske varit lättare för mig att ”komma ut” om jag hade gjort det i yngre år. Men det var otänkbart då. Jag kände bara skam och skuld över att jag kände mig som kvinna. Det var en synd som borde bekännas, säger Ann-Christine Ruuth.

Hon beskriver sig själv som ganska pojkaktig som barn och som en ung Åke traktade hon inte efter flickkläde­r. Det var efter konfirmati­onen som hon inte hängde med längre.

En del som hon möter i dag vill prompt veta om hon låtit operera sig och i så fall på vilket sätt.

– Det hör till privatlive­t. Lämna den delen! Jag påstår inte heller att jag bytt kön eller korrigerat könet. Hur ska man kunna byta det som sitter i huvudet? Jag har bara blivit mig själv, säger hon.

Säg hej!

Hon ger några råd för hur omgivninge­n kan göra det lättare för transperso­ner.

– Släpp dina egna åsikter och börja med att säga hej – det fungerar alltid. Vi visar vilket kön vi vill tillhöra och om du ändå undrar kan du fråga hur personen vill bli uppfattad. Vill personen bli kallad hon eller han? Det är väldigt jobbigt att bli felkö-

nad. Jag har numera namn och personnumm­er som visar att jag är en kvinna, men trots det blev jag nyligen omtalad som ”han” av en läkare.

Ann-Christine Ruuth säger att samhällets strukturer är sega men de går att rubba.

– I ett öppet samhälle är mångfald inte ett problem som man måste åtgärda, utan en förutsättn­ing för kreativite­t och glädje!

 ?? FOTO: ROBERT JANSSON ?? FöRELäSER OM SIN RESA. Ann-Christine Ruuth klädde sig första gången offentligt i kvinnokläd­er den 2 augusti 2010 och gick en sväng på Malmös gator. På den tiden hette hon Åke och var kyrkoherde.
FOTO: ROBERT JANSSON FöRELäSER OM SIN RESA. Ann-Christine Ruuth klädde sig första gången offentligt i kvinnokläd­er den 2 augusti 2010 och gick en sväng på Malmös gator. På den tiden hette hon Åke och var kyrkoherde.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland