Klasslära i Gårdsbacka och New Bell
Recension Släng etnicitetsglasögonen fast Hope är från Kamerun. Fundera i stället på klass och alienation, föreslår två som läst Sara Razais nya roman.
ROMAN ●●Sara Razai Djävulen är en lögnare Förlaget M 2016
Det är något väldigt sinnligt över Sara Razais sätt att berätta. Och de starkaste bilder och förnimmelser hon suggererar fram hos mig är av det jag själv känner till. Förorterna Gårdsbacka och Stensböle – grått mot grått, ”den frostiga asfalten och en sandlåda med frusen sand”.
Men också känslan när ett främmande barn kränger i en barnvaktande tonårings ovana grepp, leksakskaninens starka odör av sköljmedel, smackandet när ungen dricker ur sin skära pipmugg.
Orsaken till att jag vidtalade Maïmouna Jagne-Soreau (se Impulsen här intill) att parallell-läsa Razais roman var dels att jag lite ängsligt ville försäkra mig om att inte bli anklagad för etnisk/kulturell blindhet, dels att hennes forskning tycktes handla just om sådana mellan- eller dubbelpositioner som åtminstone romanens Hope representerar. Med Jagne-Soreaus term: mellanförskap.
Skräpmat och kladdigt smink
Jagne-Soreau vill att vi tar av oss de etniska glasögonen, visade det sig. Låt mig i stället tala om vilken krass lektion i klasslära Razais roman är. Den befolkas av tigermammor, slafsiga mammor, tonåriga mammor och flickebarn som saknar mamma. Tonåriga Meris mamma Aina har reducerat sitt moderskap till Lidl-kassar med skräpmat – köttpiroger, nudlar, cola, chips – som hon varje vecka bär hem till dottern i Gårdsbacka. Aina själv, arbetslös, sambor i Stensböle, i en relation som närmast beskrivs som sextjänstgöring.
Meris kompis Jade dumpar gladeligen sin Rihanna på Meri som varken vill eller kan sköta barn. Ungen tillbringar dagen hög på cola och havrekex av den billiga sort som man köper i stora vita påsar.
I Razais Gårdsbacka och Stensböle befinner vi oss alltså långt från medelklassens genomtänkta föräldraskapsideal, med hälsosam mat, musiklekskola och målmedveten uppfostran.
Samtidigt uppvisar Razai (lärare till yrket) en avsevärd observationsförmå-
ga när det gäller tonåringars naturliga kroppsliga sätt att vistas i världen, oberoende av klass och etnicitet. Det finns mycket kärlek i hennes sätt att beskriva det allra jobbigaste i högstadieåldern: kaxigheten och de valhänt inlärda barngangsterfasonerna, den hudlösa känsligheten och den intensiva kärleks- och vänskapsupplevelsen, skolklassen som en organism av bråk och acceptans i en förvirrande röra, de vuxnas fullkomliga irrelevans där och samtidigt en ynklig mammalängtan. Och naturligtvis sminket och frisyrerna, flickornas kladdigt och kärleksfullt skapade utseenden.
frän och snabbfotad
Dessutom beskrivs en väldigt verbal kultur, där det gäller att vara rapp i repliken, och frän och snabbfotad i flykten när man gått lite för långt.
Hope i New Bell i Kamerun blir inte lika levande för mig, eller snarare ser jag henne framför mig bara i Gårdsbacka. Min begränsning, antar jag.
Men också en funktion av att Hopes relation till sin vackra starka supermamma Gloria inte riktigt tar form för mig. Gloria är inte en slapp och bullrig skrävlare som Aina, hon överger inte sitt barn. Hon har en stålvilja, hennes ambition är att återvända till Europa och ta Hope med sig till ett bättre liv. Men hårdheten gör att hon fjärmas från det barn hon samtidigt vill fostra till en traditionellt lydig dotter som gör ett gott intryck på grannarna i New Bell, och ge ett helt annat liv i Finland, Holland, var som helst annanstans.
Boken är ställvis omständlig och för lång – 300 sidor kunde ha blivit 250. Men den erbjuder väldigt mycket intressant att betrakta och begrunda, både nära men främmande och avlägset men bekant.