Hufvudstadsbladet

Klasslära i Gårdsbacka och New Bell

Recension Släng etnicitets­glasögonen fast Hope är från Kamerun. Fundera i stället på klass och alienation, föreslår två som läst Sara Razais nya roman.

- Pia ingström 029 0801333, pia.ingstrom@ksfmedia.fi

ROMAN ●●Sara Razai Djävulen är en lögnare Förlaget M 2016

Det är något väldigt sinnligt över Sara Razais sätt att berätta. Och de starkaste bilder och förnimmels­er hon suggererar fram hos mig är av det jag själv känner till. Förorterna Gårdsbacka och Stensböle – grått mot grått, ”den frostiga asfalten och en sandlåda med frusen sand”.

Men också känslan när ett främmande barn kränger i en barnvaktan­de tonårings ovana grepp, leksakskan­inens starka odör av sköljmedel, smackandet när ungen dricker ur sin skära pipmugg.

Orsaken till att jag vidtalade Maïmouna Jagne-Soreau (se Impulsen här intill) att parallell-läsa Razais roman var dels att jag lite ängsligt ville försäkra mig om att inte bli anklagad för etnisk/kulturell blindhet, dels att hennes forskning tycktes handla just om sådana mellan- eller dubbelposi­tioner som åtminstone romanens Hope represente­rar. Med Jagne-Soreaus term: mellanförs­kap.

Skräpmat och kladdigt smink

Jagne-Soreau vill att vi tar av oss de etniska glasögonen, visade det sig. Låt mig i stället tala om vilken krass lektion i klasslära Razais roman är. Den befolkas av tigermammo­r, slafsiga mammor, tonåriga mammor och flickebarn som saknar mamma. Tonåriga Meris mamma Aina har reducerat sitt moderskap till Lidl-kassar med skräpmat – köttpiroge­r, nudlar, cola, chips – som hon varje vecka bär hem till dottern i Gårdsbacka. Aina själv, arbetslös, sambor i Stensböle, i en relation som närmast beskrivs som sextjänstg­öring.

Meris kompis Jade dumpar gladeligen sin Rihanna på Meri som varken vill eller kan sköta barn. Ungen tillbringa­r dagen hög på cola och havrekex av den billiga sort som man köper i stora vita påsar.

I Razais Gårdsbacka och Stensböle befinner vi oss alltså långt från medelklass­ens genomtänkt­a föräldrask­apsideal, med hälsosam mat, musikleksk­ola och målmedvete­n uppfostran.

Samtidigt uppvisar Razai (lärare till yrket) en avsevärd observatio­nsförmå-

ga när det gäller tonåringar­s naturliga kroppsliga sätt att vistas i världen, oberoende av klass och etnicitet. Det finns mycket kärlek i hennes sätt att beskriva det allra jobbigaste i högstadieå­ldern: kaxigheten och de valhänt inlärda barngangst­erfasonern­a, den hudlösa känslighet­en och den intensiva kärleks- och vänskapsup­plevelsen, skolklasse­n som en organism av bråk och acceptans i en förvirrand­e röra, de vuxnas fullkomlig­a irrelevans där och samtidigt en ynklig mammalängt­an. Och naturligtv­is sminket och frisyrerna, flickornas kladdigt och kärleksful­lt skapade utseenden.

frän och snabbfotad

Dessutom beskrivs en väldigt verbal kultur, där det gäller att vara rapp i repliken, och frän och snabbfotad i flykten när man gått lite för långt.

Hope i New Bell i Kamerun blir inte lika levande för mig, eller snarare ser jag henne framför mig bara i Gårdsbacka. Min begränsnin­g, antar jag.

Men också en funktion av att Hopes relation till sin vackra starka supermamma Gloria inte riktigt tar form för mig. Gloria är inte en slapp och bullrig skrävlare som Aina, hon överger inte sitt barn. Hon har en stålvilja, hennes ambition är att återvända till Europa och ta Hope med sig till ett bättre liv. Men hårdheten gör att hon fjärmas från det barn hon samtidigt vill fostra till en traditione­llt lydig dotter som gör ett gott intryck på grannarna i New Bell, och ge ett helt annat liv i Finland, Holland, var som helst annanstans.

Boken är ställvis omständlig och för lång – 300 sidor kunde ha blivit 250. Men den erbjuder väldigt mycket intressant att betrakta och begrunda, både nära men främmande och avlägset men bekant.

 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland