Impressioner av en musikteater

Rönnbären rodnar på Brändö när jag går längs vackert buktande vägar förbi arkitektoniska mästerverk till villor. Här blev expresident Ståhlberg och hans fru kidnappade av högerradikalismens Lapporörelse 1930 och skjutsade till Joensuu. Bron för över Silversundet till Blåbärslandet. Flowfestivalens musik bär över vattnet och klipporna lyser röda i kvällssolen. Blåbärslandets sommarteater fylls när den nya versionen av Lapualaisooppera visas. Någon i publiken var kanske med redan 1966 då min generations viktigaste teaterhändelse Ylioppilasteatteris omstridda historiska kavalkad om Lappotiden hade premiär.

Minns hur jag såg musikteatern på en tv-sändning. Dekoren var naken och svartvit. Bara en stol och lite presenning kunde formulera en hel idé. Unga allvarsamma och fredsälskande skådespelare sjöng både solo och i kör om Lapporörelsens terror och politiska övergrepp mot arbetarklassen och dess politiska språkrör.

Jag sveper in mig i en grå filt. Musikteatern börjar starkt. När antivåldssångerna sjungs går det kalla kårar längs ryggraden. I ett svep flätas illgärningar i det förflutna samman med dem i dag. En del av skådespelarna sjunger om inbördeskriget, andra om flyktingar och de som drunknat i Medelhavet. De ursprungliga texterna påminner oss om vår historia, de nya inslagen beskriver något om vårt moderna Finland. Inte särskilt lätt att kombinera högerradikalismens våldsdåd på 30-talet med hatpropaganda och invandrarpolitik i dag.

Jag följer fundersamt med den värld som målas upp i augustikvällen. Den är inte så svartvit längre. Färgglada ballonger, skimrande såpbubblor och kvittrande smarttelefoner representerar vår tids mjuka värden och yttrandefrihet. Det är som om jag såg in i ett kalejdoskop där små färggranna bitar flög omkring. Pjäsen börjar fungera då bitarna får nya spännande mönster och blir till ett ord, en idé, en melodi. Också denna version av musikteatern är en protest mot hätskhetspropaganda och våld, fast den svidande samhällskritiken så stark i den första är svårare att fånga. I dag är hela världens problem våra. Enkla lösningar av typ stäng gränserna för invandrare är att fördöma. Vad som händer sen är man inte beredd att gå till bottnen med.

Den nedgående solen värmer i ryggen och får tallarnas stammar att glöda och jag fängslas av skogslandskapet som utgör scenens bakgrund. Mest njuter jag ändå av de pacifistiska sångerna som de energiska skådespelarna sjunger kraftfullt och med känsla enligt äkta protestsångtradition.

Kompositören Cydenius politiska musik är som poesi. En poesi som ännu står sig.