Ett år på sig att växa
● Det finländska volleybollaget för herrar har under sommaren genomgått en generationsväxling. Matcherna i världsligan i somras tydde på att det gått som smort, men när det verkligen gällt i EM-kvalet har de äldre spelare som fortfarande är med visat att de behövs och varför.
Tränaren Tuomas Sammelvuo har helt rätt då han säger att en generationsväxling ska göras så att det finns kvar äldre, erfarna spelare i laget som kan stödja de yngre. Som har en erfarenhet och en jämnhet som de yngre saknar.
Sammelvuo har också helt rätt i att det är svårare att nå resultat då man verkligen måste det. I ett EM-kval har varje match betydelse och det är viktigt att spela på topp och med koncentrationen i behåll också mot på förhand sett svagare motståndare. Det är här erfarenheten och säkerheten kommer in.
En världsliga där man avspänt kan ta sig an också starka volleybollnationer och till och med slå dem är en sak. Det fanns ingen som väntade sig resultat av laget i somras. Nu hade allt annat än en plats i EM nästa sommar varit en stor besvikelse.
Under hemmaturneringen i EM-kvalet offentliggjorde Finlands volleybollförbund för första gången sin Hall of fame. De sex bästa herrarna och de sex bästa damerna i finländsk volleyboll genom tiderna fick diplom.
På herrsidan var 81-åriga Matti Lehtonen med 45 landskamper i bagaget och Raimo Koskinen med erfarenhet av 142 matcher i landslaget oroliga över det nuvarande lagets servespel. Alltför många servar landar utanför spelplanens gränser eller i nät ansåg de. Koskinen konstaterade att det helt enkelt är frågan om attityd. Får man på träningarna serva i nätet eller i väggen så gör man det också i matcherna.
Sammelvuo har nog fått höra vad vi tycker, försäkrade veteranerna. Och attityd eller något annat, servarna har tidvis varit näst intill usla. Och det gäller inte bara för Finland, när det gått sämre för ett lag har servarna landat i nät alltför ofta.
Också blocket lämnade en del övrigt att önska, men det blev bättre under EM-kvalets gång. Servemottagningen fungerade i huvudsak bra turneringen igenom och lade grunden för ett anfallsspel som många gånger kunde ha varit vassare.
Olli-Pekka Ojansivu visade sin rutin och lyckades med både servespel och smashar då det gällde. Antti Siltala kom också i kritiska stunder in och gav laget den stadga och kämpaglöd som behövdes. Men visst klarade det unga gardet sig bra. Mittspelarna Sauli Sinkkonen och Tommi Siirilä klarade sina roller, Jan Helenius, Niklas Seppänen och Elvis Krastins likaså. Passaren Eemi Tervaportti matade de rätta spelarna och Lauri Kerminen visade varför han är en libero i världsklass.
De flesta av lagets spelare spelar under vintern i utländska serier, vilket ger dem välbehövlig erfarenhet och hårdhet inför EM nästa år.
Damerna klarade inte sitt EM-kval lika bra, utan missade än en gång EM. Ett finländskt damlag har inte spelat EM på snart 30 år. Men ingen genväg till framgång finns, det gäller att träna och träna och träna igen, påpekar Catarina Svenlin bördig från Vasa. Hon hörde till dem som ingår i damernas första Hall of fame sexa.
Med 110 landslagsmatcher och 357 matcher i damligan vet hon vad hon talar om. Grunden för ett bra landslag läggs i föreningarna, där ska man både väcka spelarnas intresse och få dem att träna tillräckligt hårt.