Ett avtal med – vadå?

Finlands och Sveriges direkta försvarsavtal med USA kan vara en extra säkerhetssele. men vad innebär de under nästa amerikanska president?

Inatt, klockan fyra på efternatten, är det ännu bästa tv-tid i USA. Då går den första tv-debatten mellan de ledande presidentkandidaterna Donald Trump och Hillary Clinton. De två sägs ha förberett sig mycket olika. Hillary Clinton sägs jobba mycket med research och bakgrundsfakta och förmodligen i tysthet också på sin hälsa. Minsta lilla hostattack på tv efter incidenten med hennes lunginflammation väcker ögonblickligen nya spekulationer om huruvida hon fysiskt är i trim för världens mäktigaste ämbete.

Donald Trump tar, som så ofta när det gäller fakta och grundmurade argument, sig snarast an debatten med klacksparken att hela hans 70-åriga affärsmannaliv ”har varit en enda debatt”.

när utrikespolitiken kommer upp i debatterna får Donald Trump ta väldigt mycket på talang. Hillary Clinton har både via politiska uppdrag under sin mans presidenttid, som senator och som utrikesminister 2009–2013 insyn i Vita husets rutiner och kan sina dossierer bättre.

För Finland och Norden är presidentvalet intressant inte minst för den väg den amerikanska utrikespolitiken ska ta, i synnerhet i Europa. Andra aspekter är USA:s framtida roll i oroshärdar av typ Mellanöstern. Eller hur demokratins fyrbåk i väst egentligen mår, när 320 miljoner amerikaner så ofta lyckas koka ner sina val till dessa återkommande politiska dynastier, allt från Kennedys till Bushs och Clintons.

de styrande i Finland och Sverige har uppenbart valt en säkerhetspolitisk mekanism där vi upprätthåller en intresserad relation till Nato, men samtidigt också jobbar på direkta försvarsavtal med enskilda Natoländer – främst bland dem USA.

Sverige har kända försvarsavtal med åtminstone tre Natoländer, USA, Storbritannien och Danmark. Finland följer efter och vår president, utrikesminister och försvarsminister har alla på kort tid besökt USA.

Också försvarets kanslichef Jukka Juusti och kommendören Jarmo Lindberg har under de gångna veckorna haft ärende dit. President Sauli Niinistös och statsminister Juha Sipiläs inofficiella besök till den svenska statsministerns sörmländska Harpsund ska enligt svenska försvarsbloggare också ha rört försvarsfrågor.

donald Trump och Hillary Clinton har helt olika syn på Europa och på Natosamarbetet som är ramen för USA:s engagemang här.

Clinton talar om européerna som USA:s nära partner. Hon ser Nato med dess 28 medlemsländer som ”en av USA:s bästa investeringar någonsin, där européer har ”stridit sida vid sida med USA, och delat både bördor och uppoffringar”.

Samtidigt skrivs vår samtidshistoria nu rätt så snabbt om att det inte var så bra att hoppa på alla amerikanska tåg. Invasionen i Irak 2003 under falska förevändningar har bland annat förskaffat britternas ex-premiärminister Tony Blair en plats på några av historiebokens solkigare sidor.

Trump ser närmast Europa som en svikande bastion mot terrorism och islamism. Han hade som vanligt ”vetat bättre” än att låta europeiska storstäder som ”hålan” Bryssel eller Paris bli mål för terrordåd.

Dagen efter brexit-omröstningen i juni hoppade han ur sin helikopter i Skottland och gratulerade britterna över att ”dom tog sitt land tillbaka” – uppenbart okunnig om att majoriteten av de lokala skottarna inte alls hade röstat för utträdet ur EU.

Trump har öppet flirtat med ryska presidenten Vladimir Putins ledarstil. Hans tidigare kampanjledare hade inte bara varit med om Trumpkaravanen, utan också som affärsman i Ukraina 2004 varit involverad i proryske Viktor Janukovytjs presidentvalskampanj.

Trump har krävt att Europas Natomedlemmar ska betala mer för sig i alliansen. Annars får de, som han sade i en New York Times-intervju, ”grattis, försvara sig själva”.

under de närmaste dagarna kommer Finland, enligt uppgift att skriva på ett direkt försvarsavtal med USA. Utrikespolitiskt borde det vara ett betydligt större frågetecken vad vi binder upp oss till när vi inte vet vem som blir USA:s nästa president.

Finlandiseringen har många ansikten. Oberoende av vem vi sluter våra pakter med, så sker det under för liten öppenhet, under ordvändningar om var ”vår naturliga hemvist” är, och av några få som gör upp texterna.