Sverige förtjänade inte mera
●●Hästskit. Det var inte mitt omdöme, utan ansedda The Hockey News Ken Campbells snabbanalys om Tre Kronors spel i den ödesdigra semifinalen mot ett grovt underskattat Team Europe.
En gigantisk katastrof. Så formulerar sig Aftonbladets krönikör Mats Wennerholm om Sveriges utträde ur World Cup.
Det var kanske inte helt väntat att Ralph Krügers främlingslegion skulle slå ut ett överskattat och upphaussat Sverige, men någon århundradets sensation är det inte frågan om. Sverige spelade passivt, tråkigt, försiktigt och under sin förmåga under hela turneringen.
●●Kanske det var brakförlusten i genrepet mot samma Europalag som skrämde svenskarna. Kanske det var Europalagets lyckade taktik i premiärmatchen mot favoritlaget USA – tätt försvar och giftiga motanfall – som gjorde att Tre Kronor gick in i turneringen med en ytterst konservativ taktik.
Sveriges premiärmatch mot Ryssland var en av de tråkigaste matcherna som undertecknad någonsin försökt se till slut. Finland – World Cups sämsta lag – spelade i långa stunder ut Tre Kronor i ärkerivalernas gruppspelsmatch, men lyckades inte förvalta sina målchanser. Nordamerikalaget förödmjukade fullständigt Sverige med sina blixtsnabba motanfall.
●●Skrev förut att Sverige är turneringens tråkigaste lag och det är lätt att hålla fast vid den mindre smickrande analysen efter semifinalerna.
Det är inte som att Sverige skulle sakna talang och potential: tvärtom förfogade den oprövade förbundskaptenen Rickard Grönborg över det skickligaste backgardet i hela turneringen. Anfallet höll kanske inte sam ma klass som Kanada eller Nordamerika och laget saknar en del av den skridskostyrka som nordamerikanerna har.
Men det förklarar inte varför Sverige spelade så passivt och initiativlöst. Det snackades om en drömfinal mellan Sverige och Kanada, men Tre Kronor förtjänar inte att spela i finalerna.
●●I stället gör Europalaget och Kanada upp om ishockeyvärldens sämst designade trofé. Ett Europalag som allmänt ansågs vara turneringens sämsta lag.
Inte för det, Europalaget har väldigt hyfsade lirare som Anze Kopitar och Zdeno Chara. Men ingen trodde väl att ett lag som inte har en egen flagga, inget hemland, ingen nationalsång, ingen gemensam identitet skulle kunna finna en gemensam ton och bli så sammansvetsade.
Det som alla glömde var att spelarna – från åtta olika europeiska länder – är rutinerade proffs, som har sin yrkesstolthet och som är vana att byta lag och anpassa sig till nya omgivningar. Chefstränaren Krüger förtjänar en eloge han också.
●●Kanada var givet i final, men Europalaget stod knappast högst på arrangörernas önskelista som finalmotståndare. Team Europe var från början bara ett utfyllnadslag. Som lagets norrman Mats Zuccarello uttryckte saken: ingen ville ha oss i den här turneringen.
Det kommer högst sannolikt att bli en mycket ensidig finalserie, där Europalaget försvarar sig mot den oundvikliga anstormningen och hoppas på att ett kontringsläge öppnar sig. Oddsen: som en snögubbe om våren.
World Cup har kanske inte riktigt levt upp till de högt ställda förväntningarna. Tidvis väldigt underhållande ishockey, men något sterilt. Fastän Nordamerikalaget och Europalaget har förtjusat med sin talang har matcherna ganska långt saknat de känslor, den passion och den rivalitet som präglar ett OS, VM, ligaslutspelet eller Stanley Cupslutspelet.
Inte för det: de unga nordamerikanerna och européerna firade sina segrar med alldeles beundransvärd entusiasm. Strunt i vad omvärlden anser.
Ett annat problem som är lite svårare att komma åt: Kanada är helt för suveränt i internationell ishockey för att det ska bli spännande. I det avseendet är Tre Kronors tråkhockey och välförtjänta, tidiga sorti en besvikelse också för publiken utanför Sverige.