På Åbo Svenska Teater får alla sina röster hörda
Samspelet mellan Peter Ahlqvist och Riko Eklundh fungerar utmärkt i ÅST:s Kungens tal, de ger till och med sina brittiska föregångare Colin Firth och Geoffrey Rush en match.
teaterrecension ●●Kungens tal
text: david Seidler. Regi och översättning: Pekka Sonck. Scenografi: Peter ahlqvist. Kostym: matti Seppänen. Ljus: ada Halonen. Ljud: olli-Pekka Lepovuori. Smink och hår: Sabina Segerström. i rollerna: Peter ahlqvist, Riko Eklundh, amanda nyman, monica nyman, thomas Backlund, Jerry Wahlforss, Lasse Fagerström, Kenneth Battilana, Bror Österlund, Sabina Segerström, William malkamäki/alvar Svartsjö, Rami aalto, niklas grönholm. Premiär på Åbo Svenska teater, Stora scenen 24.9.
Att tala är inte alltid silver om man fötts med guldsked i mun. Kunglig börd kan bli en börda för den som lider av talsvårigheter men ändå regelbundet förväntas tala offentligt till en hel nation och dessutom fungera som stöttepelare i tider av kris och krig.
Pjäsen Kungens tal av David Seidler, som får svenskspråkig urpremiär på Åbo Svenska Teater, baserar sig på verkliga händelser och handlar om prins Albert (”Bertie” i familjekretsen), sedermera kung George VI av England, som lider av svår stamning men blir tvungen att ta över tronen till följd av att storebror Edward VIII abdikerar år 1936.
Pjäsen inleds med att prins Albert (spelad av Peter Ahlqvist) ska hålla avslutningstalet vid världens dittills största utställning The British Empire Exhibition på Wembley Stadium i oktober 1925. Prinsen får inte fram ett ljud och det blir totalt fiasko, vilket mycket effektfullt markeras på scenen av ett störtregn omedelbart efteråt. Fast besluten om att göra allt hon kan för att hjälpa sin make ur förnedringen besöker prinsens hustru prinsessan Elizabeth (Amanda Nyman) den australiensiske talspecialisten Lionel Logue (Riko Eklundh) för att övertala denne att ta sig an den kungliga klienten. Detta är upptakten till en mycket originell terapi- och vänskapsrelation som med sina förvecklingar leder handlingen framåt.
Samspelet mellan Ahlqvist och Eklundh fungerar utmärkt och de står sig definitivt mot sina brittiska föregångare Colin Firth och Geoffrey Rush. Kungens tal (The King’s Speech) kom nämligen ut som film 2010 och nominerades till tolv Oscars, av vilka den erhöll fyra (bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll och bästa originalmanus).
Åbo Svenska Teaters uppsättning hade för sin del förtjänat en Oscarsnominering för bästa scenografi. Utan att det blir för pråligt har man skapat en mäktig miljö som känns väldigt kunglig, brittisk och tidsenlig. Ljus och skuggor utnyttjas också effektfullt med slutscenen som klimax där en stor mastig skugga bakom kungen får symbolisera den auktoritet som han förväntas vara och blir – samtidigt som han står i liten mänsklig gestalt bredvid sin talterapeut och trygghet.
Stöttande hustrur
Åskådaren får också sitt behov av glamour tillfredsställt genom prinsessan/drottning Elizabeths tjusiga garderob. Som det anstår en kunglighet skrider hon in i en ny dräkt i varje scen. Amanda Nyman är ett utmärkt val för rollen som hon växer in i alltmer under pjäsens gång. Även om det är männen som står i centrum blir det väldigt tydligt att det bakom varje (mäktig eller mindre mäktig) man finns en stark kvinna. Stöttande hustrur har både prins Albert och Lionel Logue, även om den senares maka, spelad av Monica Nyman, kanske inte alltid delar sin mans drömmar.
Som en parallellhandling får vi följa med Lionel Logues skådespelarauditioner – där han ständigt avvisas. Modellflygplanen i hans hem har också sin tydliga symbolik. Mindre roll i pjäsen men desto större roll för handlingen har Sabina Segerströms Wallis Simpson, kvinnan som satte en monarki i kris och föranledde kung Edward VIII:s abdikering. Klippt och skuren för rollen som livsnjutaren kung Edward, ursprungligen David, är Jerry Wahlforss.
Det är dock inte bara en pjäs om kärlek, utan också om vänskap och medmänsklig värme, vilket understryks på ett rent konkret plan av att hela ÅST:s ensemble förutom att spela sina roller även deltar i det tekniska arbetet bakom scenen. Och omvänt har också flera personer i den tekniska personalen fått roller på scenen. De kallar det ”ÅST-anda” och är väldigt stolta över den, står det i programbladet. Med rätta. När föreställningen är över har även publiken blivit en del av denna ÅST-anda och applåderna vill aldrig ta slut.