Två tysta Estoniakatastrofer – varje år
Sex gånger fler tar sitt liv än dör i trafikolyckor i Sverige. Ändå satsas det alldeles för lite på att förebygga självmord, säger Alfred Skogberg från den svenska organisationen Suicide Zero.
I genomsnitt fyra människor tar sitt liv varje dag i Sverige. Ändå gör samhället alldeles för lite för att förhindra självmorden, säger Alfred Skogberg från svenska organisationen Suicide Zero. Sätten att förebygga självmorden är många och effektiva, och bara den politiska viljan hittas kan antalet självmord minskas radikalt, säger han.
Man kanske kan tycka att det är lite populistiskt att ställa två så vitt skilda saker emot varandra – självmord och trafikolyckor. Men Alfred Skogberg, generalsekreterare på den svenska ideella organisationen Suicide Zero försäkrar mig att han har en poäng.
– Problemet är att vi hittills betraktat självmord som individuella val medan vi ser trafikolyckor som någonting som samhället kan förhindra genom konkreta yttre åtgärder som till exempel trafikräcken. Det sänder en signal om att den som är med om en trafikolycka är ett of fer medan den som tar sitt liv har sig själv att skylla.
Den tanken är både farlig och passiverande. Självmorden blir en privat angelägenhet och offren skuldbeläggs. Det vill Suicide Zero ändra på genom att göra självmorden till en politisk fråga, någonting som kommunerna och staten har både möjlighet och skyldighet att motverka. Målet är att varje län ska ha ett kriscenter som bland annat erbjuder hjälp för självmordsnära, samt att alla kommuner ska anta lokala handlingsplaner. De kan gå ut på att en samordnare bjuder in alla aktö rer som kommer i kontakt med suicidnära, till exempel arbetsförmedlingen, försäkringskassan, skolpersonal, psykiatrin och blåljusmyndigheterna. Om de träffas regelbundet kan alla bidra med sin kunskap, följa upp fallen och hitta lösningar som förhindrar framtida olyckor.
Händelseanalyser
Allra helst vill Skogberg se att man förhåller sig till självmorden precis som till trafikolyckorna, det vill säga att man alltid gör en grundlig händelseanalys som leder till förebyggande åtgärder. När man forskar kring vilka som tar sitt liv och hur, då hittar man viktiga svar, säger han. – När forskare börjar kartlägga var självmorden sker har de också förstått vad som bör göras för att förhindra dem. Vi vet till exempel numera att man inte ska bygga psykiatriska vårdenheter i höghus utan i enplanshus och att de inte ska placeras nära tågspår.
Ett annat exempel kommer från Stockholm, där man satte upp ett högt stängsel på Västerbron efter att flera självmord begåtts just där. Det gav omedelbart resultat och självmorden minskade radikalt. Innan stängslet var på plats var många kritiska och sade att de självmordsbenägna helt enkelt kommer att flytta sig någon annanstans i stället. Men så gick det inte alls. Stängslet räddar liv.
– Självmord fungerar inte så att man promenerar i trettio minuter till nästa bro. Självmord är ofta en impulshandling, eller ett slags misslyckad problemlösning om man så vill. Personen kan uppleva en stark ångest och söker en permanent lösning på detta tillfälliga problem. Men självmordstanken är ofta impulsiv. Den kan mattas av och då kommer nya tankar så att man kan hitta en
Vi borde egentligen prata om självmord som psykologiska olycksfall, en term som blir allt vanligare i Sverige. Självmord är oftast inte ett val utan logiska konsekvenser av till exempel depression.
annan lösning. En annan åtgärd som kanske låter trivial men som räddar liv, är att inte sälja sömnpiller på burk utan i tablettkartor. Det tar lång tid att trycka ut trettio individuella tabletter och under den tiden är det möjligt att man hinner tänka om. Impulsen minskar med tiden, säger Skogberg.
Nationellt program fattas
I Sverige dör sex gånger fler i självmord än i trafiken, och för Finland är motsvarande siffra närmare fyra. I Finland som har den högsta självmordsfrekvensen i Norden, tog närmare 800 människor sitt liv 2014.
– Det vansinniga är att siffran är näst intill konstant från år till år. Det sker i genomsnitt fyra självmord om dagen i Sverige, hela tiden. Det är nästan två Estoniakatastrofer varje år! Ändå låter vi det pågå i tystnad.
I Sverige finns sedan 2008 ett nationellt program för att motverka självmord, men man satsade inga pengar på att förverkliga strategierna. I Finland saknas ett motsvaran de program helt, trots att till exempel Förbundet för mental hälsa länge har efterlyst ett sådant. På nittiotalet gjordes rekordmånga självmord i Finland, och då sjösattes ett nationellt förebyggande projekt, men det har inte följts upp sedan 1995, enligt förbundet.
Psykologiska olycksfall
För att självmorden ska minskas krävs också en kulturförändring, menar Skogberg. I Norden drar man sig för att lägga sig i andras privata angelägenheter, vilket kan göra det svårt att visa medmänsklighet.
– Vi tar nu fram ett rollspelsbaserad utbildning som heter Våga fråga och som i princip är en grundkurs i medmänsklighet. Om man till exempel hör att en granne har skilt sig eller förlorat jobbet, kan man faktiskt knacka på dörren och säga ”Hej, jag hörde att X hände och jag skulle gärna höra hur du mår. Kan vi ta en promenad och prata om det?”, säger Skogberg.
Att prata är extra viktigt efter ett självmordsförsök. Många anhöriga eller vänner försöker visa hänsyn genom att inte säga någonting alls, men tystnaden gör att den som försökte ta livet av sig kan känna skam och drar sig undan.
– En enkel sak som att sjukvården under en period skickar kort till den som försökte begå självmord kan ha avgörande skillnad. Vården borde följa upp varje självmordsförsök, precis som man gör med andra sjukdomar. Och så borde vi egentligen prata om självmord som psykologiska olycksfall, en term som blir allt vanligare i Sverige. Självmord är oftast inte ett val utan logiska konsekvenser av till exempel depression.