Det måste finnas något mer

Å ena sidan inlevelsefull skildring av ungdomens otillräcklighetskänslor och ett bra språk, å andra sidan osannolik intrig präglar Ylva Pereras möjligen för tidiga romandebut.

PROSA

Ylva Perera ● Dödsdalsdansösen [handbok för ökenresenärer] ●●Vilda förlag 2016

Miranda är en ung kvinna som studerar litteraturvetenskap i Åbo och drömmer om att leva ett intensivare liv, att kasta sig den kompromisslösa konsten i våld. Hennes bästa väninna heter Amanda. Tillsammans startar de en rörelse för hängivna konstnärer. De inreder Mirandas studentbostad med stora tygsjok köpta på loppis, skriver poetiska sloganer på väggarna och startar en blogg. Snart blir de bekanta med ett gammalt pensionärspar och Miranda gör något oövertänkt för att vidga parets livsuppfattning i enlighet med sin rörelses ideal. Det leder till en kris som får henne att mogna som människa.

Detta händer i Ylva Pereras debutroman Dödsdalsdansösen [handbok för ökenresenärer]. Själva dansösen är Marta Becket som grundade Amargosa Opera House i den kaliforniska öknen och uppträdde där i hela sitt liv. Hon är Mirandas ideal och parallellt med händelserna i Åbo löper en fri fantasi om hennes liv.

Dödsdalsdansösen är inte otrevlig att läsa. Perera har ett bra språk och boken innehåller en hel del fina formuleringar och iakttagelser. Hennes skildring av ungdomens otillräcklighetskänslor och drömmar om att ”det måste finnas något mer” är trovärdiga och fulla av inlevelse. Hon har ansträngt sig mycket för komponera en flerstämmig intrig. Det är inte alls uteslutet att Perera en dag blir författare.

Farlig närvaro

Om så sker kommer hon kanske att harma sig över att Dödsdalsdansösen inte fick stanna i bordslådan. Att den inte är mer än ett gott försök att öva sig i romanskrivandets svåra konst beror främst på två saker. För det första är alla bokens karaktärer utom Miranda själv papperstunna klichéer. Intrigvändningen som för henne i kontakt med de två äldre personerna – den som skall vara romanens drivande kraft och öppna för dess moraliska diskussion – är fullkomligt osannolik och bryter helt mot den psykologiska realism som är bokens modus.

För det andra är Perera både när hon skildrar förhållandet mellan Mirandra och Amanda och när hon försöker bygga upp spänningen mellan trivial vardagstillvaro och drömmen om konstens häftiga livsupplevelse alldeles för beroende av Monika Fagerholms romaner. Fagerholm är en av de bästa i svensk litteratur, visst, och det beror på att hon är ytterligt personlig och virtuost skicklig. En farlig närvaro för en ung författaraspirant som det lönar sig att hålla på avstånd tills den egna identiteten blivit tillräckligt stark för att inte plattas till av utan vidareutveckla arvet.