Spretigt om viktig fråga
■ Sommaren 2016 höjde en grupp finlandssvenska kulturarbetare och andra medborgare rösterna mot åtstramningarna i Finlands asylpolitik. De nya riktlinjerna inom Migrationsverket gjorde gällande att personer som kidnappats och torterats, vars bilar, hem och arbetsplatser sprängts, vars vänner och familjer dödats och som mordhotats antingen av regeringsstyrkor eller väpnade grupper, nu tryggt kunde återvända till hemlandet. Författarna Monika Fagerholm och Merete Mazzarella inledde då en brevkampanj riktad till statsminister Juha Sipilä, där de ville göra honom uppmärksam på missnöjet. I oktober hade över 700 brev anlänt till statsministerns kansli.
Det mest gripande i Barbro Björkfelts dokumentär om brevkampanjen är intervjuerna med Fagerholm och läraren Hannele Vestola. Dramatikern Marina Meinander sätter kampanjen i ett perspektiv: på åttiotalet skrev hon brev till den rumänska diktatorn Nicolae Ceausescu – i dag sitter hon och skriver liknande brev till Finlands statsminister.
– Nu tillåter vi oss att döma folk till döden. Någon bär det ansvaret, säger Fagerholm.
Björkfelt har spårat några av brevskrivarna, som läser upp brev inför kameran, bland dem finns konstnärer, filosofer och företagare. Vid sidan av intervjuerna med Mazzarella och Fagerholm, talar Björkfelt med deltagare på en demonstration, får en kort ljudsnutt med en asylsökande som fått nekande svar på sin ansökan, och försöker spåra upp vad som hänt med breven. Sipilä lyckas hon få korta kommentarer av på olika presskonferenser, och hon lyckas också boka in en träff med inrikesminister Paula Risikko, där Vestola följer med. Mest hugger dokumentären kanske till i det ögonblick då Vestola ställer en klar fråga till Risikko om vad hon ska göra och tänka då hon upplever att hon lever i ett samhälle som övergett sina värderingar, och Risikko med iskall blick svarar med undflyende politikerjargong. Vidare följer vi med då illustratören Jenny Wiik tecknar av asylsökandes ögon för den parallella #weseeyou-kampanjen.
Vad dokumentären egentligen är ute efter förblir oklart. Den är ett fungerande dokument över en kampanj, men spretar sedan ut åt så många håll att den under sina trettio minuter inte riktigt hinner gå på djupet med någonting. Arbetet med att ställa politikerna till svars går si så där, inte heller lyckas Björkfelt i uppsåtet att leta reda på breven – men det förblir också oklart varför hon anser det vara viktigt att få tag på dem. Som tittare funderar man på om filmen ska handla om tillämpningen av offentlighetsprincipen, flyktingsituationen, medborgaraktivismens tillstånd eller det mentala klimatet i Finland. Filmen är ställvis gripande, men går aldrig riktigt in under skinnet, och ger egentligen inte några nya infallsvinklar utöver de som framkommit i pressen tidigare. Kanske hade ett lite snävare fokus inte skadat. Yle Arenan, Yle Fem fredag 25.11 19.55