Med fullt ös mot 100
Jubileum Drumsöbon Torsten ”Nappus” Liljeberg är ett år äldre än Finland. På Drumsö har den forne elitkanotisten bott i hela sitt liv. ”Förutom några år i Sovjetunionen”, säger han skämtsamt i sin egenskap av krigsveteran.
Paddlarässet Torsten ”Nappus” Liljeberg borde vara på gymmet på Drumsö paddlarklubb, men han fyller 100 år i dag och gör ett undantag.
”Dunk”, ”svisch”, ”dunk”, ”svisch”, ”dunk”. Det rytmiska ljudet fyller det tysta bakrummet i Drumsö Paddlarklubbs kanotskjul nere vid Hästskovikens badstrand.
Nappus värmer upp på den tortyrliknande dragmaskinen som försetts med 60 kilos motvikt.
– Han kan hålla på hur länge som helst, säger hustru Haga, med en god portion beundran i rösten.
– Tre gånger i veckan brukar jag styrketräna här nere. Jag brukar hålla på 30–45 minuter, säger Nappus i en kort paus innan det är dags för simultanpaddling i en snillrik apparat, som mycket naturtroget återger känslan av att sitta i en riktig kanot.
– Du jobbar bra med vänsterarmen, men du håller lite inne med högern, säger den forne landslagstränaren sakkunnigt när det är min tur att prova maskinen.
Nappus vet vad han talar om. Han är, bland annat, 43-faldig finländsk mästare i kanot (alla åldersklasser) och han var tränare för OS-laget i Mexiko 1968.
Mellan serierna av situps och knäböjar hinner vi med lite snack också. ”Nappus”, namnet fick han av farmor för att han var så liten då för hundra år sedan, är som ett levande lexikon på Drumsö. Det han, som tredje generationens Drumsöbo, inte vet om holmen, behöver man inte veta. Farfar Johan, ursprungligen svensk, kom till Drumsö via Estland och slog sig ner som fiskare på Taxnäsudden.
Att det blev paddling för Nappus var knappast en slump – på den tiden rodde man över till fastlandet, så elementet var tidigt bekant. Men han kunde lika väl ha blivit elitskid-
åkare. Till och med backhoppning provade han på.
Ett foto av förebilden och DPK:s grundare, Birger ”Birkku” Johansson i paddlingstagen hänger på väggen i gymet. Nappus var 16 år när han första gången tävlade mot Birkku på 1 000 meter på Kronobergsfjärden. Birkku lyckades sega sig förbi först på slutmetrarna.
Nappus var så grön i sammanhanget att han hade – kanske på grund av nervositet – först satt sig bakfram i kanoten.
Kanot var en stor publiksport på den tiden. Stränderna kantades av tusentals åskådare när det drog ihop sig till Drumsö runt.
Fem av sina kanske bästa tävlingsår ödde han på vinter- och fortsättningskriget. Kriget är närvarande än i dag.
– Jag tänker på det dagligen, och det är inte bara trevliga minnen. Tänk att jag sitter kvar här ännu. Kamraterna alldeles bredvid mig träffades, säger han och får något glansigt i blicken.
Han hör till veteranerna från de grymma slutstriderna i Tali-Ihantala.
– Nappus brukade aldrig tala om kriget, men för något år sedan öppnade han sig. Det är alldeles hemska saker han varit med om, säger Haga.
– Men visst fick man vara med om komiska händelser också. Som den gången granatkastarna i korsun bredvid slog larm om att ryssarna omringat oss. Det var vid ett träsk vid Svir. Jag och de andra smög ut med maskinpistolerna klara och vi hörde plaskande steg i träsket. Det sköts och kastades granater mot ljudet. Till slut hörde jag en Karisbo ropa: ”det är inga ryssar, det är hästar”.
– Konstigt att ingen av hästarna träffades. Det var ju ganska genant för den som slog larm.
Själv förlorade han hörseln på högra örat under krigsåren och har sedan dess också dragits med en lindrig handskada.
Frontlivet i 17:e divisionen hindrade inte kanotträning. Ibland tränade man gränsle på en stock i ett dike och en gång fick regementet ut en tävlingskanot som man turvis paddlade nästan dygnet runt.
– Det fanns flera elitpaddlare i regementet och när vi åkte på permission för FM-tävlingarna 1943 vann frontkillarna nästan allt!
I dag står Nappus gula kanot orörd i skjulet. Haga paddlar fortfarande, men Nappus har lagt paddeln på hyllan.
– Allt har sin tid. Inte saknar jag det ens mera. Det finns så mycket annat man kan göra. De dagar vi inte motionerar i klubbskjulet brukar vi promenera längs med stränderna.
Nappus är noga med att tala om ”motionering” inte ”träning”.
– En idrottsman tränar för att bli bättre och bättre, jag motionerar för att upprätthålla min kondis. Det är stor skillnad.
Motionerandet är ett måste för Nappus. Han blir rastlös om han inte får lyfta lite skrot, göra sina bänkpressar och tänja.
– Den fysiska och psykiska konditionen går nog hand i hand, så är det bara. Och så är det viktigt att man äter rätt, mycket frukt och grönsaker.
Nappus hör inte till dem som säger nej till ett glas vin, eller två.
– Eller en snaps, eller en öl! Om det smakar så ska kan man gott ta en snaps i min ålder. Men inte regelbundet förstås.
Det är inte många jämnåriga kompisar man kan bjuda på sin 100-årsfest.
– Nej de är alla borta, säger Nappus och pekar på ett gruppfoto av gamla tävlingskamrater som är uppspikat på klubblokalens vägg.
Ett par-tre stycken av de yngsta kamraterna är kvar i livet. De var ”juniorer” när det begav sig och är tio år yngre än Nappus, men är tyvärr nu i sådant skick att de inte kan närvara på festen för släkt och vänner.
– De kommer inte, följande generation kommer i stället. Det är otroligt att tänka att också de här ”ungdomarna” närmar sig de sjuttio!
Den fysiska och psykiska konditionen går nog hand i hand, så är det bara. Och så är det viktigt att man äter rätt, mycket frukt och grönsaker.
Torsten ”Nappus” Liljeberg