Lepistö: ”Blir inte knuffad omkring mera”
Cykling Färska VM-medaljören Lotta Lepistö har gått framåt både fysiskt, taktiskt – och psykologiskt. – Jag blir inte mera knuffad hur som helst, säger hon.
”Det här är ju också en medalj.”
Lotta Lepistös första ord efter VM-bronset i Doha utstrålade mer ilska över det förlorade guldet än glädje över den historiska VM-medaljen. Men en dryg vecka senare smakar medaljkaffet:
– Det är ändå min första VM-medalj, säger Lepistö med de två VMmedaljerna kring halsen – den ena i proffsstallens lagtempo, den andra i linjeloppet.
– Det finns dom som berättat för mig hur jag borde gjort för att vinna guld. Då är det bara att nicka och vara av samma åsikt.
Cyklade med pappa
Lepistö har alltid varit en blixtsnabb sprinter. Men under de senaste åren har hon gått framåt, mognat taktiskt och blivit mera uthållig: egenskaper som krävdes för att kunna ligga där framme när medaljernas öde avgjordes efter 130 km i nästan fyrtiogradig värme.
– Jag klockade en bra tid på föreningens tempolopp i somras. Snittade 43 km/h på 10 km. Men ett par kilometer före mål hörde jag bara ett svischande ljud när Lotta körde förbi mig på insidan. Hon vann mig med över en minut, flinar pappan Jyrki Lepistö – själv en meriterad cyklist i nationella sammanhang.
– Då visste jag att hon tar en VMmedalj.
Lotta Lepistö var åtta år gammal när hon fick sin första cykel: en Crescent som snabbt målades om i blåa färger. Efter det hängde hon med pappan Jyrki Lepistö ute på träning.
– Vi grälade ibland så fåglarna trillade av kvistarna, säger JyrkI Lepistö.
– Sen tog Lotta en annan rutt hem, bara för att slippa se mig.
”Ringde mamma”
– Ibland ringde jag efter mamma, som kom och hämtade mig, skrattar Lotta Lepistö.
– Det var en tuff skola. Senare under min karriär hade jag säkert gett upp många gånger om inte för de där träningarna med farsan.
Någon gång i sexton sjutton års ålder beslöt sig Lepistö för att satsa på cyklingen. Men egentligen skulle hon bli simmare och tränade simning på idrottslinjen i gymnasiet i Björneborg.
– Jag ville hon skulle bli triathlet, överraskar Jyrki Lepistö som också har ett förflutet inom triathlon.
– Min siming var alltid mitt största problem. Så jag tänkte att hon kan bli bra om hon lär sig simma. Men simträningen gav bra grundkondition.
Svår olycka
Men Lepistö ville bli cyklist. Hon åkte utomlands för att pröva vingarna i Belgien första gången då hon var sjutton år.
– Det går inte att bli en bra cyklist i Finland. Förhållandena är inte desto sämre i Björneborg än i Belgien, men det finns inte tillräckligt tuffa tävlingar, säger hennes nuvarande tränare Tommi Martikainen.
Det blev några svåra år. Efter en svår vurpa och olika skador var Lepistö mycket nära att lägga av.
– Under ett år som utbytesstuderande i Malaga hann jag tänka i lugn och ro. Bitarna föll på plats när jag började träna mer och cykeln började gå fortare.
De fyra senaste åren har Lepistö cyklat för schweiziska proffsstal- let Cervelo-Bigla, där hon i synnerhet profilerat sig som en sprinter. I somras var hon näst snabbast i två World Tour-lopp och bronsmedal-
jen i Doha visade att hon är en av världens snabbaste sprintrar när hon har rätt läge.
– Vet inte varifrån hon fått sin snabbhet. Jag har inte en chans att hänga med ens i utförsbackarna numera, när hon trycker på över 80 km/h, säger pappan Jyrki Lepistö.
Jobbar med svagheter
Cykling handlar förstås inte bara om snabbhet. Det handlar om att vara i rätt position vid rätt tillfälle. I Doha hade Lepistö hjälp av sina finländska lagkamrater Antonia Gröndahl, Rosa Törmänen och Laura Vainionpää och visade taktisk kyla under den sista milen då hon utnyttjade holländarnas draghjälp.
– Jag har också gjort mig förtjänt av mera respekt i huvudklungan. De andra knuffar mig inte hur som helst mera, säger Lepistö.
Men Lepistö vill inte förbli en ensidig sprinter, som bara klarar sig på flacka banor som i Doha. Nästa år går VM i Bergen, på en bana som är gjord för norska allroundsprintrar typ Alexander Kristoff.
– Under inga omständigheter får vi förstöra snabbheten som är hennes styrka, men vi försöker förbättra hennes svaga sidor. Mera uthållighet så hon klarar av att hänga med tätgruppen i 1–3 kilometer långa uppförsbackar, som är typiska för endagsklassiker, säger tränaren Tommi Martikainen.
– Men redan nu, under den här säsongen har vi sett att Lotta kan av- göra på andra sätt än genom slutspurten. Hennes kondition och hennes taktiska sinne har förbättrats.
Färdig plan
Som sagt, nästa år är VM i Bergen. Det finns en 1,5 kilometer lång, ställvis hyfsat brant backe, som rundas åtta gånger under det 152,8 kilometer långa linjeloppet.
– Slutet är ju flackt. Det gäller bara att orka hänga med i den utvalda tätgruppen över backen, säger Lepistö.
– Annars kommer banan i Yorkshire 2019 att vara perfekt för mig. Men jag ska vara som bäst i Tokyo 2020.