Ofullgångna metamorfoser
Skarpare metaforer och fulare bilder efterlyses i Johanna Boholms Jag är Ellen.
ROMAN
●●Johanna Boholm
Jag är Ellen Schildts & Söderströms 2016
I Johanna Boholms debut Bygdebok (Ellips, 2013) ger en far sina döttrar fiktiva fågelnamn – Guldskvätta, Knarrhätta. I Jag är Ellen återkommer fåglarna, och det utforskande av släktrelationer och sammansmältning som Bygdebok kretsade kring.
Här är det ”skogsfåglar”, ”längtansfåglar”, som nutidskvinnan Johanna och dåtidskvinnan Ellen kommer i beröring med. Ja, i själva verket visar sig fågelattribut vara ett släktdrag: vingar som vill tränga ut ur skuldrorna men som förkvävts till bölder, eller dun som tränger fram.
Inledningen är stark: ett fågelbo byggs på en holme (författarens efternamn Bo-holm), tiden rusar förbi, perspektivet är svindlande. Sedan träder den vandrande Boholmsmannen fram, därefter Ellen, som sitter framför ett fönster, förbisedd, och till sist Johanna, som får kontakt med Ellen tvärs över tiden och utforskar detta släktskap på en släktforskarkurs.
Fastnar i sitt språk
Jag är Ellen är lyrisk prosa som vill famna mycket: tidens nycker (i högst konkret bemärkelse), släktskap och personlig metamorfos. Den återkommande metaforiken kring ruvning – både att längta efter ägg att ruva och att själv ha varit ”oruvad” – är fruktbar och mångtydig. Förutom att kopplas till en barnlöshetstematik kan ruvningen förbindas med omsorg eller förlösning på ett själsligt plan.
Ansatserna till trots fastnar Jag är Ellen tyvärr, och delvis på samma sätt som Bygdebok, i sitt eget språk, och i bilder som kanske är vackra men som genom upprepningen avslöjas som vaga eller tomma på innehåll.
Särskilt gäller detta fågelmetaforiken. Att enbart säga ”fågel” eller ”skogsfågel” är så vagt – det är som att säga ”däggdjur” eller ”insekt” eller ”människa” och har ingen bildmässig skärpa. När fågelns attribut är så svaga som ”dun” eller ”mjukhet” reduceras det som hade kunnat bli en konkret och kraftfull estetisk motor för Ellens och Johannas fågelblivanden till obestämt Disneyfilmsaktiga Askungefåglar som ”kvittrar”. (Det borde vara förbjudet att återge myriaden av möjliga fågelläten med det intetsägande ”kvitter”!) I stället för ett kraftfullt möte mellan människa och fågel får vi ett obestämt ”fågel” som inte är någonting i sig självt utan enbart en metafor för mänskligt vardande. Då går den sinnliga konkretionen och groteska potentialen – något berättelsen som helhet ändå strävar efter – till stor del förlorad.
(Ett mycket annorlunda djurblivande pågår förresten i Martina Moliis-Mellbergs debut A som kom härom året, med djuphavsforskaren Cousteaus hajblivande.)
På samma sätt är Boholms utbredda användning av upprepning en potentiellt kraftfull resurs. I finlandssvensk samtidslitteratur är det Monika Fagerholm som har drivit spelet med upprepning med variation till fulländning. Hos Fagerholm förmår repetitionen skapa enorm intensitet i berättandet, den är ofta romanernas känslomässiga motor. Hos Boholm är repetitionen dock inåtvänd. Jag hade önskat att boken språkligt skulle ha vågat slita sig loss från de sköna bilderna – i slutet finns en sådan ansats att driva dem längre och mot det mer konkreta och fula.
Hur stor vän av lyrisk prosa jag än är, och hur gärna jag skulle se mer sådan i finlandssvensk litteratur, lämnar Jag är Ellen därför ett intryck av vaghet. Här finns en ansats, här finns ett bildspråk med möjligheter, och särskilt de absurt komiska partierna med deltagarna i Johannas släktforskarkurs är lovande. Men Jag är Ellen hade behövt odla och därmed förädla sina bilder så att upprepningen skulle bära någonstans.