En fascinerande nordisk stämma
Jón Nordals musik är definitivt inte lättlyssnad, men inte heller svårtillgänlig.
Skivrecension
●●Samtida konstmusik
Choralis. Orkesterverk av Jón Nordal. Islands symfoniorkester under Johannes Gustavsson. (Ondine)
Den isländska tonsättarnestorn Jón Nordal (f. 1926) är en fascinerande och på många sätt unik stämma i den samtida nordiska och europeiska konstmusiken. Definitivt inte lättlyssnad, men heller inte svårtillgänglig på ett onödigt tålamodsprövande sätt. Hans musik kräver uppmärksamhet och koncentration för att öppna sig, samtidigt som den sin rationellt organiserade struktur till trots klingar förvånansvärt spontan.
Nordal är ingen de stora och vidlyftiga gesternas man, vilket för den skull inte betyder att musiken inte skulle kunna vara både känslosam och expressiv. Det är den i högsta grad men inte sällan på ett introvert, snudd på meditativt vis med en elegisk grundfärgning över sig. Sibelius uttalande om fjärde symfonin, ”det finns absolut inget av cirkus över den”, kunde bra stå även för Nordals mestadels makligt framglidande tonströmmar.
Nordals instrumentation är även när han nyttjar fullstor orkester kammarmusikaliskt delikat och förfinad, men sällan raffinerad i ordets egentliga bemärkelse. Snarare då jordnära på ett ställvis nära- på kargt, segmentartat sätt, som ofta gett upphov till associationer till den isländska naturen, trots att Nordals musik egentligen undandrar sig alla former av utommusikaliska kopplingar.
Rationellt och emotionellt
Nordal är i grund och botten modernist – tonalitet förekommer som ett uttrycksmässigt medel bland andra – men tillämpar samtliga för handen liggande dogmer på ett högst personligt, fritt formulerat sätt. Så till exempel i 60-talsklassikern Adagio för flöjt, harpa, piano och stråkorkester, där de delvis serialistiska strukturerna klingar högst mänskligt och aldrig tillåts hindra fantasins flykt.
Så även i det 1973 skrivna orkesterstycket Leiðsla (ett svåröversatt, med trans och extas besläktat tillstånd), där Nordal demonstrerar sin förmåga att medelst till synes disparata materialblock foga samman en sömlös helhet. Samma gäller även de under de två följande åren skrivna tondikterna Epitafion och Langnaetti (”Midvintermörker”), där Nordal ytterligare öppnar upp texturerna och sysslar med bland annat ostinaton och snudd på ligetiska clustereffekter.
I den för Rostropovitj och hans Washingtonorkester 1982 skrivna Choralis använder sig Nordal undantagsvis av folkligt material. 1300-talsmelodin Liljulag, med sitt märkliga tritonusintervall, fungerar som ett slags DNA för de musikaliska pro-
Nordal är i grund och botten modernist – tonalitet förekommer som ett uttrycksmässigt medel bland andra – men tilllämpar samtliga för handen liggande dogmer på ett högst personligt, fritt formulerat sätt.
cessernas framväxt och som vanligt lyckas Nordal med konststycket att vara tillika rationell och emotionell, abstrakt och angelägen.
Den mästerliga cellokonserten lyser denna gång med sin frånvaro, men i övrigt representerar skivans fem verk Nordals centrala skaparperiod. Rikssvenske dirigenten Johannes Gustavsson tycks vara helt och hållet inne i idiomet, Islands symfoniorkester är självfallet på sin mam-
mas gata och Ondineutgåvan är över huvud taget en välkommen hyllning till den i år 90-årige särlingen.