Bach eller inte?
Hur är det med proveniensen i Bachs flöjtsonater?
skivrecension
●●Barock
j. s. Bach: sonater för flöjt och cembalo Pauliina fred, flöjt och aapo Häkkinen, cembalo. (naxos)
Det är inte endast inom orgelmusiken (HBL 19.10) som det finns problem med proveniensen i Bachs musik. Av de sex sonaterna för flöjt och cembalo, BWV 1030–1035, anses vanligen Sonat Ess-dur (BWV 1031) och Sonat C-dur (BWV 1033) vara komponerade av någon annan än Johann Sebastian, kanske av någon av sönerna. Men när man läser texten till föreliggande cd (endast på engelska, fattigt!), signerad Caroline Waight, får man lära sig att ”today” anses alla sex sonaterna vara äkta J. S. (”Today” implicerar ju ett ”tomorrow”, få se vad man då anser.)
För den ”vanliga” lyssnaren är denna problematik inte viktig. Hmollsonaten (BWV 1030), Johann Sebastians viktigaste tonart, är med sin kromatik, sin speltid – drygt sjutton minuter, de andra cirka tio – och sina djärvt synkoperade rytmer mästerverket i genren vilket inte hindrar lyssnaren att njuta av mjukheten och cembalons respektive flöjtens kadensartade solon i Ess-dursonaten (BWV 1031) även om några musikforskare påstår att den är komponerad av Carl Philipp Emanuel.
Pauliina Freds flöjter klingar oerhört tilltalande med dynamiskt raffinerade avfraseringar och solot i C-dursonatens prestosats är virtuost och grant. Aapo Häkkinen spelar på flera olika klaver bland annat på något som kallas lut-cembalo vilket bjuder på intressanta skillnader i klangfärg. Sista sonaten E-dur (BWV 1035), en för Johann Sebastian ovanlig tonart, spelar Häkkinen på ett klavikord som åtminstone i mina högtalare klingar ganska stumt.