En reaktion från kyrkans ryggrad
Klockorna ringer. Dovt, stilla. Jag stannar till och andas in den råa höstluften. Någonstans i Europa, kanske vid Europas gräns, ligger människor ute under bar himmel just nu. Människor ligger under tältdukar i Jordanien. Människor ligger under rasmassor i Syrien.
Med tårar i ögonen lyssnar jag till sorgeringningen. Just nu klämtar kyrkklockor vid hundratals kyrkor i Finland, och runtom i världen. På några få dygn blev initiativet från Berghäll en modell för hur kyrkorna kan möta nöden. Som om ett slumrande språk upptäcktes. Varför? Varför den här uppmärksamheten, den här uppslutningen?
Patrik Hagman skriver på Facebook: ”Lite kyrkan när den är som bäst i alla fall. Att göra något som på inget sätt kan rationaliseras.”
Aleppo står inför en humanitär katastrof. Inspärrade civila försöker överleva under och mellan bombardemangen. Flyktinglägren är överfulla och flyktvägarna stängda eller farliga.
Det är mänskligt att reagera med frustration, sorg och medkänsla. Och vad man gör i sorg, frustration och medkänsla kan inte alltid rationaliseras. Vad gör det för skillnad för liv och död i Syrien, om kyrkorna i Finland ringer i sina klockor? Varför nu och inte under alla tidigare krig och katastrofer? Varför inte räkna på vad kostnaderna blir och i stället kanalisera resurserna till Kyrkans utlandshjälp?
Ja, det finns många logiska invändningar. Men kanske det är just det som berör – att aktionen inte kan rationaliseras. Klockringningen är en reaktion från kyrkans ryggrad, en mänsklig reaktion i sorg, frustration och medkänsla. Klockringningen intygar att kyrkan inte är så mycket institution som kropp.
Klockringningen ger också hopp och tröst. När jag ser på de väldiga kyrkklockorna på sina grova balkar tänker jag på att människor, med Guds hjälp, tillsammans, har byggt upp något stort här. Ett klocktorn, en församlingsgemenskap, en kyrka, en kropp. En kropp vars muskler nu arbetar för solidaritet och fred.
”Jag vet att kyrkklockorna är ett väldigt starkt symboliskt redskap att ta till. Men jag tycker det är väl motiverat i den här situationen”, säger Borgå stifts biskop Björn Vikström.