”Uppmana inte sörjande att gå vidare”
Intervju Det är ett och ett halvt år sedan Magdalena Snickars man, regissören Peter Snickars, dog efter en lång kamp mot en aggressiv hjärntumör. För ett år sedan visade Yle Fem dokumentären Tills cancern skiljer oss åt, en film om parets sista år tillsam
– Det fungerar inte så att man sörjer ett år och så är det färdigt. Jag sörjde Peter länge före han dog också, sådan som han hade varit. Sorgen går i vågor, man kan inte uppmana någon att ”gå vidare”, det tycker jag är jättedumt.
Det har gått ett och ett halvt år sedan Magdalena Snickars miste sin man i cancer, och ett år sedan dokumentären om parets kamp sändes på Yle Fem. Filmen har vunnit flera priser, och fick betydligt större genomslag än Magdalena kunde företälla sig.
Dokumentären börjar med att en till synes frisk man i femtioårsåldern sätter sig ner på en stol, någonstans i skärgården, och berättar om beskedet han har fått några dagar tidigare. Han har en sex centimeter lång tumör i huvudet. Med orädd blick tittar han rakt in i kameran och uttalar orden som kommer att bli filmens ledmotiv.
– Jag tror faktiskt nu för tiden, att visar man svaghet, visar man styrka.
I filmen får tittaren följa med Peter Snickars och hustrun Magdalena Snickars tre och ett halvt år långa kamp mot cancern. En kamp som innefattade operationer, strålbehandlingar, cellgifter, komplikationer i form av infektioner, men också alternativa behandlingar och förböner.
– Peter höll på med en massa regiprojekt, och jag jobbade vid Åbo Akademi som lärare i bland annat dramapedagogik. Peter hade haft grym huvudvärk i några veckor när han fick beskedet. Det är klart att vi var i chock, men vi tänkte att det här ska vi klara av. Att det kunde gå illa fanns inte som ett alternativ.
Paret hade varit tillsammans sedan 2004, men känt varandra sedan 1992, då de blivit bekanta vid Närpes Teater. Till familjen hör deras gemensamma dotter Eleonora, Magdalenas två söner från ett tidigare förhållande, och Peters fyra vuxna barn.
Genast efter beskedet började Peter göra en videodagbok med en kamerautrustning som han hade fått av sin goda vän i filmbranschen, JanOlof Svarvar. Det var först senare, på vårvintern 2012, som beslutet om att göra en dokumentär fattades. Då hade Peter blivit sämre.
– När jag ser tillbaka på den här tiden förstår jag inte hur jag orkade. Många har sagt att de aldrig skulle ha klarat det. Jag skulle också ha sagt så innan, men det vet man aldrig förrän man är där.
För Magdalena var det viktigt att Peter fick vård hemma. Filmen visar hur hon, trots att han bara blir sjukare och sjukare, tar med honom ut i det dagliga livet. De åker ut till stugan i skärgården, går på visningen av en pjäs han har skrivit, hon låter bygga en ramp så att han ska kunna bada bastu.
– Det fanns inte som ett alternativ att han skulle in på sjukhus, hemma fick han kärlek och omsorg. Han fick känna dofter och höra vad vi pratade om – han fick vara med.
Under den här tiden pendlade känslorna mellan hopp och förtvivlan.
– Vi levde ändå ett väldigt normalt liv, det tyckte jag var fint. Och Peter hade en lång stabil period efter att ha fått en shunt inopererad. Den perioden finns inte med i filmen.
Magdalena ville inte tala om dö- den när Peter var sjuk, också om hon förstod allvaret i situationen.
– Det var först den sista månaden som jag verkligen insåg att han var döende. Jag hade fortfarande hoppet kvar, men när han bara fick dropp och mediciner insåg jag att det inte var något liv. En vecka innan han dog blev han piggare. Då bestämde jag att han skulle i duschen. Efter det piggnade han till och åt lite, då tänkte jag att det håller på att svänga.
Det gjorde det inte. Den 9 februari 2015 dog Peter.
Ett år efter att filmen visats sitter vi hemma hos Magdalena Snickars i Vasa, i samma lägenhet där filmen till stor del utspelar sig.
– Jag hade nog inte fattat vilken genomslagskraft filmen skulle få. Jag blev chockad över att plötsligt bli en offentlig person, och inte på grund av mitt jobb eller någon annan roll, utan på grund av att jag var jag och hade bjudit in människor till mitt liv. Jag ångrar det absolut inte, men jag var oförberedd.
Dagen efter att filmen visats hade hon 70 meddelanden i sin Messenger-inkorg, meddelanden av helt främmande människor.
– Jag ville att folk skulle se verkligheten som den var, det var också Peters vilja. Vi ville inte försköna. Men jag är väldigt glad att Peters humor kommer fram i filmen, att man får skratta emellanåt.
Av barnen har den gemensamma dottern Eleonora, nu nio år, ännu inte sett filmen, men hon kommer att få göra det, tids nog.
– Hon måste vara redo för det, för den kommer att riva upp minnen.
Själv ser Magdalena filmen då och då, aldrig utan att gråta.
– Det är svårast att se när jag böjer mig över honom efter att han har somnat in. Och när de för ut honom ur lägenheten, då dörren stängts och jag och Eleonora kramar om varandra i hallen. Då först kunde jag släppa. Det är också svårt att se honom frisk, eller som han var i början av filmen. Det är ledsamt.
Magdalena har upplevt sorg tidigare, hon har förlorat både sin syster och sin bror. Systern gick bort i cancer 2006, bara 43 år gammal, och brodern dog i en lungsjukdom 2013. Hon var med då brodern dog, en erfarenhet som hjälpte henne under Peters sista dygn.
Efter att Peter dött var Magdalena väldigt trött. Sorgearbetet hade hon påbörjat långt innan, men det var först ett halvår efter hans död som sorgen hann i kapp henne med full styrka.
– Jag sörjde Peter länge innan han dog, sådan som han hade varit. Det fungerar inte så att man sörjer ett år och så är det färdigt. Sorgen går i vågor, man kan inte uppmana någon att ”gå vidare”, det tycker jag är jättedumt. Har du känt av att det finns uttalade eller outtalade krav på hur du ska sörja? – Jag har funderat på om jag kan göra vissa saker, kan jag gå ut på krogen till exempel? En vän som är psykolog uppmanade mig att ta av ringarna när det hade gått ett år. Jag hade tänkt på det själv, men det var svårt att göra det. Då kanske folk skulle tänka att jag har sörjt färdigt. Det finns också de som har synpunkter på att jag inte har ”städat bort honom”.
Peter finns närvarande i familjens hem, ett foto av honom står framme, likaså en av hans gitarrer som folk under minnesstunden fick skriva hälsningar på.
– Varför skulle de inte få finnas där? Och jag har växande tonårspojkar som kan använda hans skor, till exempel, varför skulle de inte kunna göra det? Inte kan jag bara packa bort honom. Eleonora vill heller inte att något här hemma ska förändras. Det är kanske hennes sätt att klara av alla förändringar som hon har gått igenom.
Sorgen är inte närvarande varje dag, men den finns där och dyker upp vid olika tillfällen.
– Jag tänker på Peter varje dag och vi pratar om honom här hemma nästan varje dag. Och sen tror jag – jag vet – att Peter är med oss.
Att sörja inför barnen är och har varit svårt.
– Eleonora har haft väldigt svårt att se mig gråta. Därför har jag försökt hålla mig tills jag kan gråta i ensamhet, när barnen har somnat.
Magdalena beskriver familjens liv som något så när ”normalt” efter den svåra period som familjen har gått igenom.
– Klyschan att livet går vidare är ju sann, eller livet går ju vidare. Har man barn måste man stiga upp och man måste laga mat. Men nu måste jag göra allting själv. Jag saknar en annan vuxen som jag kan dela vardagen med, en bästa vän.
Den här hösten har Magdalena föreläst för vårdpersonal inom den palliativa vården och berättat om sina och Peters upplevelser av möten med vården. I den senaste föreläsningen deltog 200 personer.
– Många ställde frågor, kommenterade och kom fram och tackade efteråt. Det var jättefint.
Då filmen sändes för ett år sedan var det många som hörde av sig och berättade om sina egna upplevelser av nära anhöriga som dött i cancer.
– Jag svarade och tackade, men orkade inte alltid skriva längre svar. Jag orkar kanske inte alltid vara någon annans psykolog och jag har inte lust att hela tiden prata om död och sorg.
Valet att göra filmen, att öppet visa hur sjukdom och död kan se ut, är ändå inget som Magdalena ångrar.
– Mitt utgångsläge med filmen var att det är värt att göra den om den kan hjälpa en enda människa, trots att det ibland var jobbigt att ha filmteamet med i svåra situationer. Filmen har bevisligen påverkat människor, också sådana som inte har erfarenhet av cancer och död kanske tänker att man ska ta vara på sina nära och kära medan man kan.
Jag tänker på Peter varje dag och vi pratar om honom här hemma nästan varje dag. Och sen tror jag – jag vet – att Peter är med oss.