Sans och måtta

NATO Den tål att upprepas, Carl Fredrik Sandelins kloka slutsats (HBL 15.10): Det är inte ens fel när två träter. Att ensidigt beskylla den ena parten, i det här fallet Ryssland, för det försämrade säkerhetsläget är enögt och leder inte till det vi mest behöver just nu, nämligen avspänning.

Man samlar inga poäng genom att som Sandelin kritisera vår Nobelpristagare Martti Ahtisaaris ställningstagande för ett omedelbart Natomedlemskap. Vart vinden blåser just nu visar en annan insändare och Nils Torvalds I dag-kolumn i samma HBL. Torvalds lägger skulden för den ökande spänningen på Putins person. Varken Ahtisaari eller Torvalds sätter Rysslands agerande i relation till Natos successiva expansion. Det är få i dag som talar för förtroendeskapande åtgärder och balans i relationerna mellan nationer.

Det är inte övertygande när Natorepresentanter frågar vad annat man kan göra än att ta dem med när forna

östblocksländer bönar och ber om medlemskap. Betydelsen för Ryssland av Natos expansion kan bäst förstås om vi försöker tänka oss hur USA skulle reagera om Ryssland bildar en försvarsallians med till exempel Mexiko med gemensamma militärmanövrar och missiler vid USA:s gräns. USA skulle (med rätta?) med alla tillbudsstående medel motsätta sig en rysk landstigning på den nordamerikanska kontinenten.

Sandelins maning till sans och måtta i Natofrågan är värd allt stöd.