Fagerudds originella stilistiska legering
●●Pori Sinfonietta
i Promenadsalen 3.11. Dirigent: Jan Söderblom. Solister: Pipoka (Veli Kujala, dragspel, Jarmo Julkunen, gitarr, banjo, Petri Keskitalo, tuba). Fagerudd, Haydn.
Markus Fagerudd (f. 1961) har redan länge hört till våra genremässigt mest flexibla och stilistiskt mångsidiga tonsättare, som skriver precis en sådan musik som för stunden krävs. Det har han dessutom alltid gjort ovanligt smidigt, utan att för den skull tumma det minsta lilla på vare sig de för handen liggande konstnärliga kraven eller dito estetiska behoven.
Frågan är om denne multigenrefigur nu ändå inte överträffade sig själv i den i Björneborg i torsdags uruppförda, drygt halvtimmen långa konserten för dragspel, elektroakustisk gitarr, banjo, tuba – trakterade av Trio Pipoka – och kammarorkester, benämnd Stream & River Motion. Stycket är tillkommet på initiativ av Pipoka samt tidigare chefdirigenten Jan Söderblom som, enligt internationell modell, framkastat ett konkret samarbetsinitiativ för inhemska orkestrar av sinfoniettastorlek.
Fagerudds stycke kommer följaktligen att framföras av, förutom Pori Sinfonietta, även Lapplands kammarorkester och Kymi sinfonietta och att beställnings- och samarbetsmodeller av detta slag fortfarande inte slagit igenom som en fullkomlig självklarhet är ett bevis på den beklagliga tröghet som fortfarande råder på orkesterfältet.
Befriande öppna landskap
Fagerudds konsert är givetvis in i minsta detalj skräddarsydd för den i tekniskt hänseende gränslösa Pipokatrion och även om Jarmo Julkunens instrumentarsenal med fördel kunde ha utökats med mandolin och brasiliansk gitarr handlar det självfallet om ett optimalt utnyttjande av de befintliga resurserna.
Fagerudd behandlar solisttrion som ett slags superinstrument med en helt egen klanglig och uttrycksmässig integritet och Veli Kujalas dragspel och Petri Keskitalos tuba ingår tillsammans med Julkunens strängaspel en såväl rent konkret som själslig kontrapunktisk symbios, vars enda lilla svaghet var att Promenadsalens generösa akustik inbjöd tuban till en onödig volymmässig dominans.
Det är knappast alltför vidlyftigt att relatera titelns vattenmetafor till Mississippifloden och dess rörelse i inte blott det fysiska utan även själsliga rummet. Fagerudds stilistiskt befriande öppna landskap suger åt sig intryck från inte minst amerikansk populär- och konstmusik, som på ett sällsynt konstruktivt sätt syntetiseras med den modernistiska uttrycksmässiga arsenal som Fagerudd, vid behov, så mödolöst och kreativt nyttjar och slutresultatet är en säreget klingande och, för finländska förhållanden, nog så originellt gestaltad estetisk legering.
Jan Söderblom lämnade tidigare i år över det konstnärliga ansvaret för Pori Sinfonietta till Janne Nisonen, men att det fortfarande sprakar om samarbetet på det känslomässiga planet mellan musikerna och deras krävande ex-domptör bevisades inte minst av den schvungfulla tolkningen av Haydns Ess-dursymfoni nr 103, där en speciell eloge går till pukslagaren Mads Büchert för hans osedvanligt kreativa insats.