Återblickar på cirkus
●●Talvisirkus Muisti
Regi: Arja Pettersson. Koreografi: Sanna Silvennoinen. Musik: Otto Eskelinen, Pentti luomakangas, Eero Tikkanen, niko Votkin. Artister: Guillermo Aranzana, Birta Benonysdottir, Raphaël Gacon, Roi Borrallas, Yldotz liach, Arce lópez Gutiérrez, Veera Kaijanen, Stina Kopra, Sophie Mandoux, lotta Paavilainen, Justus Pienmunne, Victor Rubilar, Matilda Anttila, nicolas Cautain, Chris Hills. Speltid: ca 2½ timme (förmiddagsföreställningarna är kortare). Åldersrekommendation: från 3 år uppåt. Premiär på Hurjaruuth, Kabelfabriken den 3.11.
I barnkultur och familjeunderhållning används ofta ett dubbelt tilltal, man vänder sig till en generation, föräldrarna eller barnen, samtidigt som man blinkar åt ett annat håll. När Hurjaruuth sätter upp sin årligen återkommande julcirkus har gruppen en samtidighet och samstämmighet som är tilltalande i ordets många olika bemärkelser.
Talvisirkus Muisti (Vintercirkus Minne) fungerar som en tidsmaskin. Vi landar i en sjuttiotalsestetik där det inte bara är färgsättningen som är bekant. Cirkusnumren är också uppbyggda enligt ett koncept som känns familjärt för föräldragenerationen och för tankarna till den tidens tv-underhållning, men det hela är anpassat till vår tids förväntningar på ett något snabbare tempo. Färgprakt och myller betonar den stora gruppens styrka snarare än de enskilda prestationerna. Den mer kollektiva ideologin speglas på ett försiktigt sätt.
Vi får uppleva nummer på lina, cykel och gunga, med tunnband och klassisk akrobatik, en frågesport och några kortkonster. Den två och en halvtimme långa föreställningen med paus för förstärkning, känns trygg. Den ligger nära den klassiska cirkusen och har varken nycirkusens slimmade eller skrovliga utformning. Det enda lite mer utmanande numret som kommer mot slutet, med gestalter som påminner om Lordi och Hard Rock Hallelujah, faller helt utanför. Det är svårt att förstå hur man motiverar att det är med, annat än antagandet att numren med de enormt stora mjukisdjuren som kommer in på scenen mot slutet eventuellt behöver en motvikt.
Minnet är en skickligt utförd föreställning. Den är inte halsbrytande, utan tvärtom snarare mänsklig och omfamnande. Den har ett lyriskt flyt och en rytm som försätter åskådaren i glad förväntan.