Forna tiders jular

Just nu är det grått ute och grått inne, trots att man tänder alla lampor. Årets värsta tid, och till råga på allt är julen i antågande.

Numera är julen inte så jobbig, om man inte faller för köphysterin förstås. Själva julaftonsfirandet och julhelgen är enklare, man äter en julmiddag med de sina, ger varandra några klappar och så är saken klar.

Annat var det förr, mycket mera omfattande, firandet varade ända till trettondagen och var direkt ansträngande. Julafton var vi hemma i bästa fall, sedan under ena juldagen hos farmor, andra dagen hos farbror och någon av mellandagarna hos faster, nyårsafton hos oss. Lyckligtvis var morbror ogift så han bjöd inte in någon. Jo, sedan var det vanligen en trettondagsbjudning hos någon.

Själva festmåltiderna var något i hästväg, fast inte var det gräs. Det var vanligen samma meny hos alla, kanske små variationer ibland. Man började med smörgåsbord – mycket sill, lakrom, gravlax, kalvaladåb, nejonögon om det fanns att få och till det här julsupar och öl. Redan det var en hel måltid i sig.

Sedan kom julskinkan med tillbehör och på den tiden var den rejäl. Fettlagret var decimetertjockt, den skulle vara lättrökt och sedan ugnsbakad med ett rågmjölsskal, griljerad och lätt smord med rysk senap, sarepta. Däremot gjorde vi inte som i Sverige, doppade bröd i det flyttande skinkfettet på ugnsfatet. Rödvin serverades med skinkan, förstås.

Man började med smörgåsbord – mycket sill, lakrom, gravlax, kalvaladåb, nejonögon om det fanns att få och till det här julsupar och öl. Redan det var en hel måltid i sig.

Följande rätt var lutfisken, den där geléaktiga grejen man än i dag kan få köpa. Vitsås och smält smör, mycket salt och peppar på så gick den att äta. Man påstod att lutfisken skulle neutralisera allt fett man fick i sig från skinkan. Vittvin var drycken.

Något man inte heller fick glömma bort var julgröten, den där klassiska tomtematen. Kokad på risgryn med en mandel i. Den som fick mandeln kunde önska sig något eller blev gift det kommande året, jag minns inte säkert.

Så avslutade man det hela med en ostbricka och sedan varma jultårtor, hembakade med plommonsylt. Så var det klart. Men senare på natten skulle man ännu proppa i sig laxpirog och köttbuljong, kanske ännu en sup.

Allt det här stoppade man i sig med god aptit, inte så underligt att man med skäl kunde tala om tjocka släkten. Nå, kriget gjorde slut på det här och numera talar man bara om kolesterol och diabetes och allergier och annat elände.

Jag tror inte det var bättre förr, men maten var godare!