Språk i kraftigt korsdrag
”Modersmålet är blodets sång, sagan om oss och de våra”.
Den texten förkunnade en väggdekoration då Svenska folkakademin i Helsinge i dagens Vanda invigdes 1908. Det svenska Finland upplevde nu en andra våg av nya folkhögskolor, och akademin skulle likt de övriga små bildningshärdarna bidra till spridningen av kultur och kunskap.
Skolan ingick också som ett led i mobiliseringen kring modersmålet, svenskan. Arbetet för och kring språket hade redan bildat en kraftig parallellfåra bredvid motsvarande strävanden för att stärka finskan och den finska kulturen, ett arbete som hade pågått sedan de första decennierna på 1800-talet.
Folkhögskolorna blev likt flera andra fenomen ett inslag i dragkampen mellan svenskt och finskt i Finland under 1800-talet, det nationella uppvaknandets århundrade då landsdelen utgjorde en del av det ryska riket.
I den färska historiken Språkfrågan behandlar professor emeritus Max Engman det svenska i Finland under storfurstendömets tid och de första åren under självständigheten, fram till språklagens tillkomst 1922. Den välskrivna boken utgör del tre i serien Finlands svenska historia, som Svenska Litteratursällskapet i Finland producerat.
Också del fyra har utkommit, nämligen professor Henrik Meinanders Nationalstaten. Den tar vid där Engman slutar och behandlar tiden fram till våra dagar.
Fängslande berättelse
I Sverige där böckerna parallellt getts ut av Bokförlaget Atlantis tog Engmans bok nyligen hem årets fackbokspris, som delas ut av Axel och Margareta Ax:sons stiftelse för allmännyttiga ändamål.
Det är lätt att hålla med juryn som konstaterar att Engman lägger fram en detaljrik och fängslande berättelse om hur Finland lösgjordes från Sverige och sedan under rysk överhöghet lyckades skapa sig en egen identitet som slutligen utmynnar i en självständig nation.
Både Engmans och Meinanders historia om svenskan och det svenska arvet i Finland är samtidigt en berättelse om ett land som först finner sin egen identitet och sedan tar sig an sitt första sekel som självständig nation. De två professorerna visar på ett överskådligt sätt hur starkt förknippat svenska språkets öde är med skeendena och geopolitiken i övrigt. Samtidigt lyfter de fram att det svenska arvet är mycket mer än endast språket. I vid bemärkelse handlar det om stora delar av hela samhällsordningen i Finland.
Som en röd tråd mitt i den komplexa helheten visar författarna hur svenskan håller ställningarna som ett samhällsbärande språk och hur den finlandssvenska medvetenheten sakta växer fram i ett korsdrag mellan finskan och ryskan och senare inom det självständiga landets gränser.
Ryskan gör entré
Svenskan hade en stark ställning i Finland då området blev en del av det ryska riket, men det var ingalunda givet att språket skulle få behålla sin position. Från allra första början lades fram förslag från ryskt håll om att svenskan kunde bannlysas och ersättas med ryskan, invid finskan.
Så gick det ändå inte. Tvärtom stärkte svenskan sin ställning som förvaltningsspråk under stora delar av 1800-talet, men kring slutet av seklet lades igen fram förslag om att slänga svenskan på soptippen.
Engman konstaterar att tre språk kämpade om livsrummet i Finland. 1863 gjordes svenskan och finskan jämlika som administrationsspråk och 1902 blev ryskan likaberättigad med svenskan och finskan.
Även splittring
De svenskspråkiga i Finland kan under 1800-talet indelas i elit och folket, vilket innebar en ”intern” splittring då väl den svenska mobiliseringen kom i gång under senare delen av seklet.
Engman visar att det som ofta betecknats som den svenska samlingsrörelsen samtidigt innebar en klyvning nationellt sett. Den var speciellt tydlig inom skolväsendet, som efter en tvåspråkig mellanfas delades upp enligt språk.
Engman konstaterar ändå att den parallella mobiliseringen sammantaget ledde till lösningar som båda språkgrupperna verkar uppfatta som acceptabla.
Vattenkanoner användes
Både Engman och Meinander lägger fram en omfattande presentation av politiken i Svenskfinland, Ålandsfrågan, emigrationen, hur de finlandssvenska strukturerna tar form och debatten kring svenskans ställning i samhället.
På 1930-talet då språkstriden kulminerade kunde det gå riktigt hett till. Då svenska dagen firades uppstod ofta riktiga slagsmål i Helsingfors. 1934 tvingades polisen ta till vattenkanoner för att skingra bråkstakarna och då anhölls ett 70-tal ungdomar.
Under början av 1900-talet var det svenska inslaget i Helsingfors fortfarande rätt starkt. Meinander noterar att svenskan och dess ställning kunde upplevas som en verklig chock för många studenter från helt finska trakter, vilket gav tidigare fördomar ytterligare styrka.
Radion och tv:n viktiga
Medierna har haft en stor betydelse för svenskan i Finland och naturligt intog även radion en viktig roll då den slog igenom under mellankrigstiden. Ännu i början av 1950-talet stod de svenska programmen för närmare en tredjedel av alla rikssändningar.
Rundradions första svenska tvsändningar skedde 1957, det vill säga samma år som bolaget inledde sin tv-verksamhet. Tanken på en egen svensk tv-kanal kastades fram redan på 1960-talet, men det skulle dröja ända till 2001 innan den blev verklighet.
Meinander tillmäter tv:n, och i förlängningen den egna tv-kanalen, en stor betydelse för både den finlandssvenska gemenskapen och möjligheterna att nå ut till landets finska befolkning. Den senaste vändningen i frågan – att den svenska kanalen fusioneras med Yle Teema – hann inte med i den här upplagan av historiken.
Pedagogiskt upplägg
Engman och Meinander är goda stilister och även goda pedagoger. Deras färska böcker är vetenskapligt uppbyggda, men samtidigt skrivna för en bred publik.
Litteratursällskapets historikserie över det svenska i Finland är nu komplett. Den inleddes med FD Kari Tarkiainens Sveriges Österland som omspänner perioden från forntid till Gustav Vasa och som utgavs 2008. Året därpå utkom Riksdelen som behandlar perioden 1560–1812 och som är författad av professor Nils Erik Villstrand.
De nya delarna utges lämpligt inför landets 100-årsfirande som självständigt rike, då även det svenska arvet gärna får lyftas fram. Historikerna översätts till finska, vilket är välkommet.
Engman och Meinander är goda stilister och även goda pedagoger. Deras färska böcker är vetenskapligt uppbyggda, men samtidigt skrivna för en bred publik. Niclas Erlin Recensent