Från dödens ö till himmelska sfärer
i Musikhuset 2.12. Dirigent: Robert Spano. Solist: Mika Kares, bas. Rachmaninov, Musorgskij, Barber, Messiaen.
Allt började så bra vad fredagens HSO-program anbelangar. Efter Rachmaninovs symbolistiskt drypande, av Böcklins berömda målning inspirerade, superatmosfäriska symfoniska dikt Dödens ö och Musorgskijs ruggigt kompromisslöst nattsvarta sångcykel Dödens sånger och danser – i Kalevi Ahos kärvt realistiska och effektiva orkestrering – var stämningen förtätad på ett närapå konkret påtagligt sätt.
Sedan gick något snett i programtänket. Vad hade väl varit naturliga- re än att stanna i den ryska sfären och späda på med, exempelvis, Rachmaninovs härliga tredje symfoni eller ännu hellre, den magnifika körsymfonin Kolokola (The Bells, efter Edgar Allan Poe). Ett intressant alternativ hade varit en annan raritet, Max RegersFyra tonpoem efter Böcklin – med en Toteninsel som sannerligen inte behöver skämmas för sig i jämförelse med Rachmaninovs.
I stället bjöds vi på Samuel Barbers Adagio för stråkar; stämningsfullt, visst, men vad hade det här att göra? Slutnumret, Olivier Messiaens orkestrala genombrottsverk L’Ascension, fyra symfoniska meditationer, var självfallet hur intressant som helst men kändes ändå malplacerat. Tanken var sannolikt att höja sig från dödsskuggans dal till de
himmelska sfärerna, men just denna gång hade det onekligen lönat sig att satsa på estetisk, inte idémässig, konsekvens.
Ledigt och auktoritativt
Därmed sagt fanns det en hel del att gotta sig åt under kvällens lopp. Amerikanske dirigenten, pianisten och kompositören Robert Spano, 55, har gjort ett remarkabelt jobb med att lyfta Atlanta-symfonikerna till den amerikanska elitens tröskel och han gav ett tillika ledigt och auktoritativt intryck på podiet.
Mika Kares (f. 1978), vår ljusstarkaste stjärna på den inhemska bashimlen, sjöng Musorgskijs gruvliga sånger för första gången, men man kunde tro att han aldrig gjort annat. Estetiken tycks passa honom klangligt och uttrycksmässigt som hand i handske och hans uttrycksfulla högre register kom väl till pass i vissa av de mer expressiva passagerna.
Rachmaninov hör till HSO:s centrala repertoar och de suggestiva vågrörelserna tecknades med ett lika mjuk- som mörkstämt raffinemang. De tvärare kontrasterna och grällare färgerna i Musorgskij-Aho kom mestadels även till sin rätt, medan man i Messiaen framför allt kunde låta sig frapperas av hur mycket av den centrala verktygslådan 24-åringen redan hade till sitt förfogande.