Förbannelsen

– Tyvärr, Jonte, inte i kväll. Du förstår, the curse.

På svenska förbannelsen. Det latinska ursprungsordet är menstruus, med betydelsen månatlig. Ett med fru Lunas faser mer eller mindre hopflätat fenomen. En vecka varje månad, med svindel och smärtor och en blodförlust som kan leda till anemi. Och hos många kvinnor föregången av pms. Skriet från hormonhelvetet, en förkortning av premenstruellt syndrom. Hos en del uppstår det runt fyra dagar före mens, hos andra börjar det vid ägglossningen. ”Tunga dagar”, läser jag i bladet. ”Partnern blir en provokation och du vill packa väskan och flytta. Allt känns tungt och mörkt.”

Vid en jämförelse känns det fjäderlätt att vara karl. Ändå har saker och ting också för kvinnor blivit bättre med åren. Om den saken påminner oss Sir James Frazer – den brittiske socialantropologen, som 1890 gav ut sitt storverk Den gyllene grenen. Utifrån myten om Skogens Konung, som vaktade Dianas heliga lund vid Nemi, behandlar Frazer alla tänkbara varianter av mänskligt beteende, också inställningen till kvinnoblod i olika kulturer. Mest så kallade primitiva kulturer, som aboriginerna i Australien. Blackfellows, av vilka en till sin fasa upptäckte att hans menstruerande hustru gått till vila på hans filt.

Vad gjorde mannen? Det enda tänkbara inom ramen för sin kulturs urgamla seder och bruk. Han slog ihjäl hustrun, som med sitt blod förorenat filten. Också om hon med handen vidrört något föremål som tillhörde mannen eller trampat på hans stig, hade traditionen bjudit honom att reagera. Detsamma gällde déné-krigarna i arktiska Kanada, vars kvinnor under sina orena perioder fullständigt isolerades från männen. Som fångar i var sin hydda fick de livnära sig av torkad fisk och vatten. Om de ätit eller ens vidrört köttet från en hjort som jägarna fällt, skulle fortsatt jakt ha misslyckats på grund av djurstammens vrede. Vilken kost som bribris orena kvinnor i Costa Rica fick äta framgår inte, men maten serverades på bananblad som sedan förstördes, för att inte någon ko skulle komma över ett blad och vända buken i vädret. I likhet med varje man som drack vatten ur ett kärl som berörts av farliga läppar.

Hur gick det för vår black-fellow i bushen? Han dog av skräck inom två veckor. Allt som krävs av Jonte är lite tålamod, nog har vår värld gått framåt.