”Finländsk handboll behöver en identitet”
Handboll Vad kännetecknar finländsk handboll? Före detta landslagstränaren Birgitta Lindholm efterlyser ett svar på den frågan och uttrycker en viss oro över att finländsk handboll stampar på ställe och säger att man borde ta in hjälp utifrån för att utve
En av Finlands mest framgångsrika och meriterade tränare har varit borta från den inhemska handbollen sedan i våras. Efter finalförlusten mot Dicken med HIFK-damerna valde Birgitta Lindholm, på grund av personliga skäl, att ta ett steg tillbaka och hålla ett sabbatsår. Efter 12 år som tränare för klubb- och landslag har hösten och vintern utan handboll varit en välkommen omväxling i vardagen.
– Handbollen gav mig otroligt mycket men den tog också mycket. Nu drömmer jag inte mera om handboll på nätterna, säger Lindholm.
– Jag drömde handboll nästa hela sommaren då jag gick genom vårens matcher.
Men då sommaren blev höst började Lindholm kunna koppla bättre bort från handbollen. Hon har bara sett ett par matcher på plats den här säsongen och medvetet tagit distansen till handbollen.
Att Lindholm kunnat bättre koppla av från handbollen betyder inte att hon skulle ha glömt bort sin sport eller ens tagit en total paus från den. I höst slutförde hon Mastercoachprogrammet och hon har många nya och fräsch tankar om vad som behövs för att lyfta handbollen i Finland till en högre nivå.
– Finländsk handboll stampar på stället, säger hon.
– Internationellt förnyas handbollen mycket och snabbt hela tiden men det syns knappt alls här hemma.
Lindholm säger att det handlar om att våga tänka utanför boxen, att våga testa på nya saker och att förnya de gamla inkörda och rätt bekväma systemen som finns i den nationella handbollen.
– Det finns helt enkelt inte tillräcklig konkurrens på tränarsidan i Finland. Om det fanns konkurrens skulle tränarna vara tvungna att förnya sig och då skulle handbollen utvecklas.
På samma sätt som spelare behöver utmanas och kämpa om sin speltid för att utvecklas måste också tränare känna att de måste höja sin nivå för att kunna ha ledande poster inom sin sport. Det har saknats i Finland.
Lindholm säger att det svenska tränarsystem som Handbollförbundet använder i sin utbildning är bra. Att ha en gemensam grund för tränarna betyder att också spelarna har en bättre möjlighet att få en jämn grund att stå på.
– För tillfället saknar Finland en handbollsidentitet. Det skulle vara otroligt viktigt att ha en. Att ha en identitet som alla känner till och jobbar för är betydligt viktigare än vad den identiteten ska vara, slår hon fast.
I klarspråk handlar det om att ha något som skulle känneteckna finländsk handboll. Problemet sitter rotat rätt djupt i den finländska handbollssjälen. Det finns helt enkelt inget entydigt svar på hur finländsk handboll ser ut.
– Vi behöver utbildade tränare som kan bygga upp spelarna, säger Lindholm.
Och då antalet utövare är mycket litet i Finland finns det inget utrymme för hemlighetsmakeri mellan klubbar, tränare eller förbund.
– Alla måste dra åt samma håll. Varje spelare måste få samma grund att stå på, oberoende i vilken klubb man spelar.
Lindholm säger att det är viktigt att alla tränare får samma utbildning
Om vi har tekniskt duktiga spelare kan vi göra taktiskt bättre drag på planen. Men om spelarna inte är tillräckligt mångsidiga kan vi inte göra mycket annat än att köra med ett tryggt 6:0-försvar. Birgitta Lindholm
så att spelarna redan i en tidig ålder kan få ta till sig den lärdom som ska skapa den finländska identiteten.
– På det sättet stöps juniorerna lite i samma modell. Då tränarna sedan förnyar sig och sätter sin egen prägel på sitt arbete ger det nya möjligheter.
Hon vill inte se att maskineriet spottar ut identiska spelare som bara kan en sak utan det handlar om att bygga en stadig grund där baskunskapen är på en tillräckligt hög nivå för att tränare ska kunna bygga vidare på den och föra in nya saker som utvecklar både individen och laget.
– Om vi har tekniskt duktiga spelare kan vi göra taktiskt bättre drag på planen. Men om spelarna inte är tillräckligt mångsidiga kan vi inte göra mycket annat än att köra med ett tryggt 6:0-försvar.
Och hon vill se att tränarna samarbetar och att man skulle ta hjälp utifrån för att utveckla handbollen i Finland.
– Jag skulle gärna se tränarseminarier i Finland. I Norge, Danmark och Sverige samlas tränarna och jobbar tillsammans och diskuterar om vilka utmaningar som finns. Det handlar om att jobba över klubbgränserna och att föra diskussioner mellan tränarna, säger Lindholm.
Under de diskussionerna och mötena är det viktigt att tärnarna inte känner att de behöver vara försiktiga med vad de säger. Att båga lyfta fram svagheter och utvecklingspunkter i den egna verksamheten behöver inte betyda att man avslöjar sitt lags hemligheter utan att man hjälper och får hjälp av sina tränarkolleger och -konkurrenter. I längden vinner finländsk handboll på att tränare vågar dela med sig av sina goda och dåliga erfarenheter i stället för att se det som ett sätt att skänka bort eventuella fördelar man har jämfört med sina motståndare.
– Det skulle vara otroligt viktigt att hämta in kunskap från utlandet i form av utländska föreläsare, säger Lindholm.
Sedan är det upp till tränarna att
ta till sig av den nya lärdomen och de färska intrycken. En bra tränare kopierar inte det som fungerat för någon annan utan man plockar med sig de goda sakerna som går att applicera på den grupp spelare man själv har till sitt förfogande.
Lindholm nära kontrat med Atlas
Lindholm bestämde sig för att ta paus från livet som tränare efter förra säsongen och har, trots ett par erbjudanden, hållit fast vid beslutet.
Dicken var i kontakt med henne om ett potentiellt samarbete på pojksidan och i slutet av sommaren ville Atlas ha henne som tränare för herrlaget då Mikael Källman lämnade Vandalaget inför säsongstarten.
– Jag var väldigt intresserad av både Atlas och Dicken och det var mycket nära att jag hade blivit tränare hos någondera. Men jag hade tagit beslutet om sabbatsår på våren och höll fast vid det.
Lindholm var mycket nära att bli den första damtränaren i herrligan.
– Jag har redan i några år sagt att jag är intresserad av att träna herrar eller pojkar. Deras tekniska och taktiska kunnande är ofta av naturliga skäl på en högre nivå och det skulle vara intressant att jobba med dem, säger hon.
– Det är ett stort steg att ta. Spelet i sig är ju inte annorlunda men den mentala biten är det. Är finländsk handboll redo för en damtränare för ett herrlag? – En damtränare måste jobba hårdare för att få godkännande i en herrserie än en herrtränare. Bakgrunden och utbildningen kan vara samma men mottagandet kan vara annorlunda.
– Det handlar om auktoritet och att hålla sin egen linje och jag tror det kan vara något av en generationsfråga. De yngre lagen kanske är mera redo medan det kan vara svårare att smälta för äldre spelare.