Nu behövs intressebevakare som förstår pensionärernas behov

PENSIONER Peter Rehnström skriver (HBL 9.1) att fakta inte alltid är trevliga, men kommer inte själv med några fakta om Kimmo Kiljunens förslag om pensionsindexet. Det oaktat dömer han det som demagogi.

Vad är nu fakta? Pensionsskyddscentralen beräknar att om man återgår till halva löneindexet för arbetspensionerna skulle de fonder som nu finns, och redan vuxit till nästan 200 miljarder euro, ta slut senast 2060. Vi vet relativt säkert hur många pensionärer det kommer att finnas fram till dess – även om det visserligen är möjligt att livslängden då börjat minska på grund av dagens överviktiga och ohälsosamt levande befolkning och friare alkoholpolitik så att pensionärernas antal är mindre än beräknat.

Däremot vet vi ingenting om fondernas egentliga utveckling fram till 2060, som ju är 43 år framåt i tiden. Vi vet att pensionsbolagen är extremt obenägna att använda dem, och därför har satt i gång en enorm propagandamaskin mot indexförslaget. Däremot vet vi inte alls hur säkert fonderna är investerade, och hur deras avkastning kommer att se ut fram till 2060. Fyrtio år är helt enkelt en alltför lång tid.

Ifall utvecklingen fortsätter som hittills under de senaste 40 åren kommer lönerna att öka kraftigt och skillnaden mellan nuvarande levnadskostnadsindex och löneindex blir stor. Men ifall, som det nu ser ut, lönerna inte ökar i samma takt som tidigare, och tillväxten är mycket lägre, kommer extrakostnaden för löneindexet att bli ganska liten.

Å andra sidan, ifall fonderna kraschar mellan 2017 och 2060 (vilket är fullt möjligt) finns inget att diskutera, utom i den händelse att de inte används förrän de kraschar. Till exempel de svenska (kultur)fonderna lyckades sälja en stor del av sitt Nokiainnehav medan aktiernas värde var högt. Hade de inte sålt skulle de nu vara mycket fattigare och ångerköpta. I en sådan situation vore det bäst om pensionsfonderna används före kraschen för pensionärerna i stället för att bara låta dem försvinna.

Mera sannolikt är dock att fonderna inte förlorar i värde utan utvecklas snabbare än den finländska ekonomin, om vi antar att de nu snabbt utvecklande länderna fortsätter med sin tillväxt och förnuftiga fondförvaltare investerar i deras marknader. I båda fallen är det bättre att ge åt pensionärerna ens något innan de dör.

Det är allmänt känt att pensionsfonder som direkt står under statlig kontroll äts upp förr eller senare.

Notera även att de berömda stora årskullarna kommer att vara döda i god tid före 2060, antagligen före 2030.

Det finska halvstatliga, halvprivata pensionsfondsystemet är unikt. Det är allmänt känt att pensionsfonder som direkt står under statlig kontroll äts upp förr eller senare. Däremot är de finländska pensionärernas pengar mycket väl skyddade mot omedelbara politiska behov. De finländska fonderna är i stället skeva åt andra hållet: de kan inte användas, eftersom de privata fondbolagen sitter på dem, ens när de skulle behövas. Det saknas en mekanism som skulle se till att pensionärernas intressen bevakas i det medellånga loppet.

Kruxet är slutligen om fonderna ens delvis skall användas till det som de är avsedda för eller om de helt och hållet ska lämnas åt fondförvaltarnas godtycke. Jag skulle nog inte lita på att pensionsbolagen genuint försvarar pensionärernas intressen. Det behövs utomstående intressebevakare som förstår pensionärernas behov och bevakar deras intressen. Till dem kan man räkna Kimmo Kiljunen, men tyvärr inte Peter Rehnström. J P ROOS professor i socialpolitik Helsingfors