Natomedlemskap och vänskap med Ryssland är oförenligt

ALLIANSER Alternativet till Nato är samarbete med Sverige, om så skulle behövas intill ett statsförbund. Försvarssatsningarna skall vara så stora som vår ekonomi kan bära. Detta anser jag vara det ena benet i vår säkerhetspolitik.

Det andra benet är vänskapliga relationer till Ryssland. Varför? Därför att Finland alltid kommer att vara granne med ett stort och mäktigt Ryssland. Vi kommer alltid att ha 1 340 kilometer gemensam gräns. Vi bor i ”portvaktsstugan” i förhållande till S:t Petersburg och Ryssland har många möjligheter att göra livet surt för oss även utan att angripa oss militärt.

Hur man i Ryssland uppfattar Finland, som vän eller som fiende, har betydelse mer för oss än för Ryssland. I duman kommer det alltid att finnas sådana som vill erövra Finland. Skall vi ge dem vind i seglen eller inte?

För Ryssland är det stor skillnad om infarten till S:t Petersburg kantas av ett alliansfritt Sverige-Finland eller av fienden USA-Nato. Sverige-Finland byggde Sveaborg och Ryssland svarade med att erövra Finska vikens norra kust. Stalin skaffade sig baser i Hangö och Porkala. Borde vi inte lära oss något av det förgångna?

Sverige-Finland kan aldrig hota Ryssland militärt, men som brohuvud för ett angrepp eller ett hot om angrepp kan länderna vara en verklig fara. Tänk på Barbarossaplanen 1941.

Styrkan av vår försvarsmakt har sin största betydelse om relationen till Ryssland är vänskaplig. Om den är fientlig, blir försvarets relativa betydelse mindre. Vad betyder då vänskapliga relationer? Man försö- ker att se saker också ur motpartens synpunkt, man försöker att inte demonisera, såra, håna eller mästra motparten. Man försöker att vara så öppen, ärlig och pålitlig som möjligt och man avstår från att liera sig med motpartens fiender.

I affärslivet är vänskapliga relationer till huvudmän, kunder, underleverantörer, medhjälpare etcetera en självfallen läroboksrutin. Varför skall samma sak i säkerhetspolitiken, hånfullt kallad ”finlandisering” anses skamlig? Vems intresse är det att bespotta finlandiseringen 1944–1989? Vänskapspolitiken med Sovjetunionen fungerade utan katastrofer, också med Stalin som motpart. Den gjorde det möjligt att bygga upp vårt nuvarande tämligen oproblematiska förhållande till Ryssland. Är det klokt att skrota resultatet av ett halvsekels envetna arbete? Av vilka skäl? I vems intresse?

Man har hänvisat till ”det förändrade säkerhetspolitiska läget i Östersjön”. Under perioden 1945–1989 krossades uppror i Ungern, Östtyskland och Tjeckoslovakien i blod. I jämförelse härmed syns Vladimir Putins handlande i Ukraina något mindre alarmerande.

Ryssland och USA är globala aktörer men fred vid vår östgräns är betydligt viktigare för Ryssland än för USA. USA:s vilja att skicka hit sina söner för att dö för vår skull är osannolik.

USA är världens mäktigaste rike, nu. Men under finanskrisen efter Lehman Brothers skickade professionella på Wall Street alarmerande meddelanden till nära och kära. ”Lägg upp ett lager i ditt hem av förnödenheter, mat, bränsle, batterier, mediciner, ammunition, vapen”. Man var rädd att USA skulle kollapsa. Det skedde inte. Vi hoppas att något sådant inte skall ske. Men förr eller senare sker det säkert, för så har det gått för alla imperier. Att bygga Finlands säkerhet på det amerikanska imperiets bestånd och offervilja, är osäkert. Vad som däremot är säkert är att Finland alltid kommer att gagnas av vänskapliga relationer till Ryssland.

Ja eller nej till Nato? Ja – om vi både kan vara medlem i Nato och ha ett vänskapligt förhållande till Ryssland. Teoretiskt är detta möjligt eftersom Ryssland under Putins tid yppat intresse för medlemskap, men av Natos tidigare generalsekreterare George Robertson uppmanats att fylla i ansökningsblanketten vilket Putin upplevde som förnedrande och avstod.

Min bedömning är att Nato och vänskap med Ryssland åtminstone på kort sikt är oförenligt. Därför avråder jag från Nato.