Men din smärta är högmodig
Det är dags att förära Peter Weiss en enhetlig utgåva av samlade verk, tycker recensenten som läst nyutgåvan av två självbiografiska romaner.
●●Peter Weiss
Exil. Diagnos; Brännpunkt Översättning: Benkt-Erik Hedin Efterord: Magnus Bergh Bonniers 2016
Hundraårsminnet av författaren, dramatikern, grafikern, målaren och filmaren Peter Weiss (1916-1982) födelse uppmärksammas på många sätt i år. Pjäsen ”Rannsakningen” (1965) hade nyligen premiär på Orionteatern i Stockholm, i regi av dottern Nadja Weiss, och ungefär samtidigt kommer på Bonniers en nyutgåva av de två självbiografiska romanerna Diagnos och Brännpunkt (1961 respektive 1962 och på svenska några år därpå). Samlingstiteln är, som i den amerikanska utgåvan 1968 och den svenska pocketeditionen 1996, Exil. Magnus Bergh, före detta förläggare på Bonniers och en av vår tids främsta kännare av Weiss, svarar för ett fylligt efterord.
Peter Weiss växte upp i Bremen och Berlin. Fadern, ungersk jude som konverterat till kristendomen, arbetade i textilbranschen; modern var hemmafru men hade en bakgrund som skådespelerska. Under 30-talets hårdnande klimat flyttade familjen först till England och därpå till Sverige och Alingsås. Peter Weiss gick under denna tid på Konstakademin i Prag och vistades även med familjen i London, men 1939 flydde också han till Sverige.
Weiss debuterade som författare på svenska 1947 med den prosalyriska Från ö till ö och skrev därpå en handfull, experimentellt orienterade böcker på sitt nya språk. Men i slutet av 1950-talet gick Weiss över eller tillbaka till att skriva på tyska, och det innebar också, småningom, att han slog igenom internationellt, inte minst som dramatiker.
Utanförskap
Exil är alltså en tvådelad berättelse. Diagnos skildrar väsentligen barn- och ungdomsåren, med en lätt surrealistiskt storögdhet för detaljer och en furiös men ändå kontrollerad framfart. Flyktpunkt, som tar vid när Weiss anländer till Stockholm 1940, tillåter sig en något lugnare rytm, eller kanske vi ska säga en annan sorts feber. I båda delarna utgör konsten och konstnärskapet ett slags skelett och ett motiv för återkommande, intensiva resonemang, som ännu efter nästan sjuttio år känns fullkomligt aktuella.
Weiss växte upp i ett borgerligt hem men där fanns föga förståelse för det avancerade eller utmanande skapandet. Romanens exil handlar inte främst om en yttre landsflykt utan om ett existentiellt utanförskap – Weiss säger rentav att han aldrig haft något hemland, aldrig lärt sig något av emigrationen.
Exil formar sig till ett närapå programmatiskt ställningstagande för den autonoma konsten och den från alla plikter förutom de inre estetiska, frigjord konstnär. Samtidigt finns en skuldkänsla som växer med åren; den handlar både om relationen till föräldrarna, inte minst om faderns judiska bakgrund (som Weiss fick veta om först som 17-åring) och om hans inbundna, självcentrerade beteende före och under kriget. En god vän, Hoderer, även han i exil (och senare död för egen hand), anklagar Weiss för att ha smitit från sitt ansvar, in i sin lilla borgerligt präglade privatkamp: ”Nu när ingenting längre kan hända dig vågar du öppna dig. Men din smärta är högmodig, du är inte värdig den upprördhet som kommer över dig”.
Det är en på sätt och vis olöslig problematik, som samtidigt, genom författarens självkritiska beredskap och knivskarpt rika språk – suveränt förvaltat av Benkt-Erik Hedin – i sig blir en sorts lösning eller i alla fall ett slags öppning.
Stridbar vänsterman
Exil pekar, både betraktad in extenso och i sina slutackord – då berättaren rest till Paris och plötsligt förnimmer en frihet han strävat efter hela sitt liv – framåt i författarskapet. Under det politiserade 60-talet blev Weiss en förgrundsfigur, och många tänker kanske på honom i dag mest som radikal och stridbar vänsterman, men då måste man också minnas den experimentella konstnären, som avsvor sig all ideologisk hemhörighet.
Kanske kan man säga att Motståndets estetik (1976-80), Weiss mest kända prosaverk, innebar ett försök att syntetisera den kammarslutna, själv- och formutforskande konstsyn han odlat i yngre år, och den öppet stridande antiauktoritära hållningen. Oavsett, är det inte dags snart att förära Weiss en enhetlig utgåva av Samlade verk.