Underfundigt med Rinne, Norvio och Defun

Tapani Rinne och Tuomas Norvio gjorde gemensam sak med Defunensemblen i måndags i ett timslångt verk om hemkänsla och koder.

Klarinettisten Tapani Rinne och ljudteknikern Tuomas Norvio har blivit välkända musikskapare på var sitt håll. Men ofta har de jobbat ihop och inte sällan med en tredje part – kanske ytterligare en ljudtekniker, recitatör, jazzmusiker eller jojkare.

Den här gången uppträdde Rinne och Norvio med elektroakustiska Defunensemble under konserten i Klang-konsertserien och på programmet stod uruppförandet av herrarnas timslånga kreation Ko(o)dit – Home Codes – Gå dit!

Klang-serien är känd för att först och främst presentera nutida konstmusik från 2000-talet, och gärna med avantgardisk ansats, men den här gången lät resultatet ganska annorlunda mot vad som tidigare hörts.

Det som mest skiljde denna kväll från en ”vanlig” kväll var materialets enkelhet. Från första början kunde man notera det betydligt långsammare tempot, när Rinne inleder med en djup grundton på basklarinetten som pejlas mot diverse andra toner och bildar olika intervall. Det här pågick i flera minuter och påminde nästan om uvertyren till Rhenguldet. Också beträffande formen kunde man urskilja en viss enkelhet med minst fem tydligt avgränsade snitt, där ett eller flera instrument fick stå i rampljuset åt gången.

När det gällde användningen av elektronik hade man definitivt tagit några steg bort från (konstmusik)traditionen. Elektroakustiska musikmakare får alltid i någon mån välja om instrumenten skall låta akustiska eller icke-akustiska. Norvio och Rinne eftersträvar här, i bästa indie-anda, en regelrätt konstgjord ljudvärld, med femton sekunders ekon, loopar, samplingar, rikliga modulationer och illusionistiska stunder, då lyssnaren kan vilseledas att tro att ett visst instrument är närvarande eller fattas.

Ett av styckets häftigaste stunder infinner sig när Emil Holmström trakterar ramharpan, med några strängar spända innanför en stor metallram, och med ett ljud som kraftigt processeras på vägen till högtalarna. För övrigt kan man också glädja sig åt Lily-Marlene Puusepps harpa, Hanna Kinnunens flöjt, Markus Hohtis cello, Mikko Raasakkas klarinettsats, Anders Pohjolas spakar och Ainu Palmus ljussättning och samtligas starka inlevelse i sina roller.

Till sist avlägsnar sig musikerna från scenen, en efter en, och den dämpade belysningen tonas sakta ner. Kvar blir bara laptopen, som fortsätter att spela upp materialet enligt överenskommelse. Tankarna går till orkestern på Titanic som sköter jobbet till slut, trots att skeppet redan sjunker.