Lovar mera än ger
●●Split Regi och manus: M. Night Shyamalan. Foto: Mike Gioulakis. I rollerna: James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Haley Lu Richardson, Jessica Sula.
Efter genombrottet med Sjätte sinnet, The Sixth Sense, har M. Night Shyamalan (Unbreakable, Signs, The Village) haft många matchbollar men utan att riktigt få till det.
Och vad beträffar penningstinna prestigeproduktioner i stil med The Last Airbender och After Earth har slutresultatet varit direkt gräsligt. Vem vet, kanske är det därför som regissören nu återvänder till sina rötter, till skosnöresproduktioner som Shyamalan – i egenskap av manusförfattare, regissör OCH producent – har bättre kontroll över.
Efter The Visit häromåret följer nu Split, en psykologisk thriller med ett minst sagt schizofrent anslag.
I den ruggiga öppningsscenen möter vi tre tonårstjejer som bryter upp från ett födelsedagskalas, bara för att erbjudas skjuts av födelsedagbarnet Claires (Haley Lu Richardson) pappa. Det är bara det att en helt annan person sätter sig vid ratten.
Säg hej åt Dennis (James McAvoy), en vilt främmande man som drogar och kidnappar de tre tjejerna som se-
dan vaknar till liv i ett källarutrymme. Där får Dennis sällskap av Patricia och Hedwig, senare också av Barry och Kevin.
Poängen är att McAvoy gör samtliga roller – karlen lider av en ”dissociativ identitetsstörning” som gör att han utvecklat ett flertal personligheter. Därav de frekventa besöken hos Betty Buckleys psykiater som sent omsider anar att allting inte står rätt till.
Däremellan gör Claire och hennes väninnor (Anya Taylor-Joy och Jessica Sula) sitt allt för att rymma, detta för att undgå personlighet nummer 24 – ett odjur som får resten av gänget att framstå som riktigt trevliga prickar.
Som så ofta när det gäller M. Night Shyamalan finns det gott om intressanta element, bland dessa en James McAvoy som spelar ut hela sitt register, inte sällan med en genuint otäck brittisk accent.
Knappast blir det sämre av att Shyamalan är en thrillerhantverkare av den gamla skolan, en som föredrar suspense och krypande spänning framför blodutgjutelse.
Dessvärre lyckas regissören inte heller den här gången knyta ihop påsen. Uppslagen finns där men vad man saknar är det klaustrofobiska och på riktigt nerviga. Det sjuder men kokar aldrig upp.