Trump gör klimat och mänskliga rättigheter små

När Donald Trump ska göra Amerika stort igen riskerar klimatpolitik, utvecklingsbistånd och människorättsfrågor att kastas ut i kylan. Men att bara himla sig över presidentens oskrivna politik är att blunda för att Europa håller på att göra sig litet.

Av allt det Donald Trump lovat skrota ligger det nära till hands att anta att klimatpolitiken och människorättsfrågorna ligger särskilt illa till.

Trump har i och för sig lovat att USA ska lämna Parisavtalet, men processen är lång och besvärlig. Hans handplockade utrikesminister, tidigare oljebolagschefen Rex Tillerson har sagt att det är klokare att sitta vid de bord där besluten fattas än att lämna hela partyt. Antto Vihma, klimatpolitisk analytiker vid Utrikespolitiska institutet, antar att USA stannar kvar i Parisavtalet och bromsar förhandlingarna, precis som när George W Bush var president.

Nästan säkert är att Trump fryser utbetalningarna till FN:s klimatfond. Det sista Barack Obama beslutade innan han släckte lampan var att USA betalar en halv miljard dollar till fonden. Tanken var väl ungefär att ”där har ni så det räcker för ett tag, för nu lär det bli en paus”. Att Trump lät USA:s Kinarelation skära sig redan innan han tillträdde är på många sätt olyckligt, också klimatpolitiskt. Parisavtalet blev möjligt tack vare att Kina och USA fann varandra.

Utvecklingscentralen Kepa påpekar att USA inom utvecklingspolitiken är världens i särklass största enskilda givare mätt i absoluta summor. År 2015 betalade USA över 30 miljarder dollar till i första hand Afghanistan, Israel, Irak och Egypten. Bland alla frågetecken kring Trump är u-politiken en total gåta. Det är oklart om han har en mer nyanserad ståndpunkt än uttalandet att ”vi ska sluta betala pengar till länder som vill oss illa”.

En kvalificerad gissning är att Trump tänker främja USA:s handelspolitik med utvecklingspolitiska medel, kanske genom att öppna oljefält i utvecklingsländer, vilket givetvis går emot klimatmålen. Också Finlands regerings u-politik innehåller element för att gynna vår handel, men där mänskliga rättigheter är en hörnsten i vår u-politik kan samma rättigheter bli en parentes i Trumpregimens u-politik.

Antto Vihma noterar att Rex Tillerson skickligt undvek att säga nästan någonting alls när han blev utfrågad i senaten. Tillerson fördömde inte ens människorättsöverträdelserna i Filippinerna. Det kan vara en vink om att USA tänker bedriva en utvecklingspolitik som förbiser människorättsfrågor – fastän detta går käpprätt mot FN:s hållbarhetsmål. Trumps avoga inställning till FN är välkänd.

EU-parlamentarikern och tidigare utvecklingsministern Heidi Hautala (Gröna) noterar att Obamaregimen jobbade hårt för sexuella minoriteter och för kvinnors och flickors sexualhälsorättigheter i u-länderna. Hon räknar med en helomvändning här. Om Trump stryper USA:s finansiering av Världsbanken som jobbar för mänskliga rättigheter kan han orsaka mycket lidande.

Visst blir det intressant att se Trumpregimen i aktion, men den som bara förfasar sig över det USA:s president kan slå i spillror riskerar förbise det vi själva kan påverka.

Heidi Hautala påpekar att EU är försvagat av interna kriser. Extremhögern, populismen, brexit och unionens oförmåga att hantera invandringen är symtom på det. Det är här, anser Hautala, som stötarna bör sättas in. EU måste ta sig samman, växa till sig. Kommissionen och parlamentet måste försöka stärka EU:s gemensamma röst och stoppa dem som går Trumps och Vladimir Putins ärenden. Det brådskar, men det är nödvändigt om EU ska kunna visa något slags prov på globalt ledarskap.