Blockflöjten charmerade vid festivalens öppning
Trio Audi Alteram stod för kvällens absoluta höjdpunkt vid Aurorefestivalens öppningskonsert. Den otroligt fina tolkningen av Bartolomé de Selma y Salaverdes Sonata a due för dulcian, blockflöjt och orgel strålade av uttrycksmässig frihet, skriver Anna Pulkkis.
RENÄSSANSMUSIK
●●Amor y muerte
Aurorefestivalens öppningskonsert. Titta Lampela, sopran; Paul Bentley-Angell, tenor; Mikko Ikäheimo, knäppinstrument; Ensemble Petraloysio; Trio Audi Alteram. Pauluskyrkan 19.1.
Renässansmusikfestivalen Aurore gick av stapeln för fjärde gången i torsdags och pågår ända till söndag den 22 januari. Under de fyra konserterna i Pauluskyrkan uppmärksammar festivalen till exempel reformationens 500-årsjubileum och presenterar hovmusik från Elisabet I:s tid.
Enligt konstnärliga ledaren Kari Turunen har festivalen denna gång inget enskilt genomgående tema, men repertoaren präglas nog av en viss melankoli och intimitet, av vemodig skönhet. Uppenbarligen blir söndagens konsert, som bär namnet Lacrimae, en kulmination av detta.
Även i öppningskonserten Amor y muerte (Kärleken och döden) hade vemodet överhand. Programmet bestod av renässanstonsättarnas arrangemang av 1400- och 1500-talens populäraste sånger, där texterna ofta beskriver sublimt lidande och andra typer av kärlekskval.
Ett paradexempel kunde vara Nicolas Gomberts arrangemang av
Mille regretz, en chanson kanske ursprungligen komponerad av Josquin des Prez, där fallande tongångar beskriver ångern och ångesten över förlorad kärlek.
Sångensemblen Petraloysios mansröster fick här, liksom även i Nymphes des bois av des Prez, sällskap av Titta Lampelas distinkta sopranröst. Kombinationen var balanserad och lyckad på alla sätt. Tenoren Paul Bentley-Angells tolkning av Claudio Monteverdis Ego flos campi var elegant, och jag skulle gärna ha hört mera av honom.
Petraloysio gestaltade ensemblenumren skickligt och omsorgsfullt, medan resultaten var mer ojämna i solon som anförtrotts ensembles medlemmar. Kontratenoren David Hackstons utmärkt vackra frasering i Alonso Mudarras Claros y frescos rios förtjänar en eloge.
Barytonen Valter Maasalos duett med Lampela i Ludwig Senfls Es hett ein Biedermann ein Weib var både gedigen och underhållande. Sången representerade förresten en mer kroppslig och vardaglig kärlekslyrik.
Instrumenten – blockflöjter, dulcian (fagottens föregångare) samt olika knäpp- och tangentinstrument – hade en betydande roll i konsertens repertoar. I arrangemangen är instrumentstämmorna försedda med blomstrande figurer, ofta med livlig och fyllig polyfoni som resultat.
Då instrumentensemblen uppträdde tillsammans med Petraloysio blev klangbilden ställvis ofördelaktigt dimmig i Pauluskyrkans akustik, till den grad att tankarna fördes till klangfält – en effekt som sedan uppfinningsrikt utnyttjades vid konsertens slut. I själva verket finns det flera beröringspunkter mellan renässansens och vår tids musik, till exempel suddas gränsen mellan män-
niskorösten och instrumentljudet ut i båda fallen.
Trio Audi Alteram (Petri Arvo, María Martínez-Ayerza, Petros Paukkunen) stod för kvällens absoluta höjdpunkt. Den otroligt fina tolkningen av Bartolomé de Selma y Salaverdes Sonata a due för dulcian, blockflöjt och orgel strålade av en uttrycksmässig frihet som baserar sig på gedigen stilkänsla. Martínez-Ayerzas själfullt virtuosa blockflöjtspel charmerade genom hela konserten.
Som öppningskonserten visade, verkar Aurore ha hittat sin publik, och det är lätt att förstå. Renässansmusiken är lättillgänglig utan att vara klichéartad, repertoaren är ett ymnighetshorn och krafterna bakom festivalen är experter med en rejäl dos brinnande entusiasm.