En frisk indisk-italiensk folkmusikalisk bris
Det fina med Krishna Nagarajas doktorskonsert var hur kulturerna korsbefruktades.
●●Polska Travels: Finsk folkmusik för barockorkester
Arrangemang och komposition Krishna Nagaraja. Solister ilkka Heinonen, stråkharpa, Arto Järvelä, Alina Järvelä, violin. Sibelius-Akademins barockorkester, konsertmästare Peter Spissky. Dirigent James Kahane. Musikhuset, Camerata 19.1.
– Tack att jag har fått komma till ert land! Tack att jag har fått studera här! För fyra år sedan hade jag aldrig kunnat drömma om att få spela finsk folkmusik för finländare på Musikhuset!
Krishna Nagarajas tacktal till publiken fick extra tyngd när man beaktar de politiska vindar som blåser i samhället i dag och hur våra ledare förhåller sig till utlänningar överlag. Om vi verkligen skulle bygga samhället enligt våra politikers mest xenofobiska föreställningar, skulle en musiker som Krishna Nagaraja kanske aldrig hamna i Finland.
Hans bakgrund är indisk-italiensk och han kom hit för att studera vid Sibelius-Akademins relativt färska magistersprogram i global musik (Glomas). I dag presenterar sig Nagaraja, 42, som violinist, altviolinist, sångare, kompositör, arrangör och beatboxare.
Det som gjorde torsdagens konsert Polska Travels speciell, för att inte säga unik, var de många beröringspunkterna mellan kulturerna. Sibelius-Akademins barockorkester inledde med munter musik av Muffat och polonäser av Telemann men fortsatte med Nagarajas nya arrangemang av finsk folkmusik och en nyskriven konsert för stråkharpa ”och (eventuellt barock)stråkar”, Två och en halv årstider, där solostämman självfallet spelades av mångsidiga Ilkka Heinonen.
Att genrebestämma stråkharpskonserten är svårt och den hade lika många beröringspunkter till barocken som till folkmusiken, samtidigt som den inte liknande någonting annat än konstmusik. Det som framför allt verkade intressera tonsättaren var stråkharpans klangoch färgmässiga uttrycksmöjligheter, speciellt i kombination med barockorkesterns obegränsade nyanser. Hela konserten fick slutligen en rätt vildvuxen form och kanske syftade titeln på årstiderna så som de framstår i Finland (en lång och regnig höst, knastrande is under fötterna, gökar och andra fåglar som tittar fram på våren, en medryckande sommar?).
A Finnish suite bestod av både polonäser (polonesser), polskor och menuetter och Oravaismenuetten med solo av Alina Järvelä och Gästbåds annandagsmenuett från Jeppo med sitt rytmiskt komplexa komp gjorde störst intryck på undertecknad. Lappfjärd set betydde att scenen överläts åt Arto Järvelä för en synnerligen svängande stund.
Sibelius-Akademins barockorkester hade fått besök av barockviolinmästaren Peter Spissky, ursprungligen från Slovakien men sedan snart trettio år tillbaka verksam i Öresundsregionen. Om Spissky själv inledningsvis fick agera lok, hängde ensemblen snart med på bästa sätt. Den avslutande improvisationen mellan Heinonen, Arto Järvelä och Nagaraja var synnerligen stämningsfull. Den ständigt accelererande Scotch Tune blev närmast medryckande agiterande.
Genom konserten demonstrerade Nagaraja, en erfaren barockviolinist, framför allt hur folkmusik- och barocktraditionerna går in i varandra och i grund och botten är två sidor av samma mynt.