I stormens öga: minnet av Nils-Börje Stormbom
Som kulturjournalist och Väinö Linnas översättare och allierade visade Nils-Börje Strombom en omutlig integritet, skriver hans tidigare medarbetare Margaretha Starck.
Hufvudstadsbladets långvariga kulturchef (1951–1964) Nils-Börje Stormbom avled den 21 november 2016 i en ålder av 91 år. Uppvuxen i Vasa återvände han dit efter pensioneringen.
Vid krigsslutet 1944 var Nils-Börje 19 år gammal. Han avslutade sin skolgång med studentexamen 1945. Sedan studerade han vid Svenska Medborgarhögskolan och avlade socionomexamen 1954. Genom studieresor till hela Skandinavien, Sydeuropa, Kina och det kommunistiska blocket lade han den första grunden till sitt enorma nätverk.
Efter litteratur- och teaterkritik i Vasabladet blev han 1951 chef för kulturavdelningen på Hufvudstadsbladet. Alternativ kandidat var Thomas Warburton, men Amos Anderson ville hellre ha en plöjare ”direkt från plogen tagen”. Han trodde väl att plöjare var lättare att dirigera. Amos Anderson blandade sig inte själv i vad som skrevs på kultursidan, men anställde Olof Enckell som ”överrock”. Under ett par tre år kom Enckell upp ett par gånger i veckan och tog del av materialet. Han kommenterade aldrig innehåll, gjorde på sin höjd några stilistiska korrigeringar och gav goda råd om experter i olika ämnen. Ifall Amos Anderson skickat hälsningar, framförde han dem aldrig.
Från 50-talet är Stormbom minnesvärd framför allt från debatterna kring Väinö Linnas verk. Okänd soldat publicerades den 3 december 1954. Den 19.12 ingick i Helsingin Sanomat Toini Havus mördande kritik av boken, tätt följd av Iltasanomat. Stormbom hann läsa boken först under julen, upplevde sig läsa ett mästerverk och skyndade till Linnas försvar. Debatten blev förnärmad och hetsig och fördes rätt mycket i insändarspalterna. Typiskt för Stormboms sätt att fungera var att han genast ville träffa författaren. Linna hade inte telefon och arbetade fortfarande heldag hos Finlayson. I Jesper Högströms lysande intervju med Stormbom (Svenska Dagbladet 2002) får vi läsa hur Stormbom en dag uppenbarade sig i Finlaysons anspråkslösa personalbostad, ett trähus med gemensamt kök och avträde på gården. Linna kom hem till lunchen och försenade sig en timme från följande kortstämpling.
Stormbom anmälde genast intresse för att översätta Okänd soldat och det ordnades en tävling med översättningsprov, som han vann. Stormbom fick emellertid inte tjänstledigt från HBL utan måste liksom Linna jobba på nätterna. Senare översatte han också Linnas torpartrilogi, samtidigt som texten sattes på tryckeriet. Då böckerna kom ut provocerade Stormbom fram en debatt genom att be statsvetare och historiker kommentera Linnas syn på händelserna 1918. De flesta var mycket negativa och L.A. Puntila uppmanade Linna att stanna vid sin läst. Linna fick i tidningen bemöta kritiken med uppbackning av historikern Juhani Paasivirta. Orsaken till Stormboms aktion var att han upplevde att man försökte tiga ihjäl Linnas trilogi för att undvika en debatt om 1918.
Stormbom knegade vidare på tidningen. Enligt Trygve Söderlings intervju (Ny Tid 19/1987) sade Stormbom redan upp sig en gång vid årsskiftet 1959-60, då Anderson hade velat anställa Torsten G. Aminoff som politisk ledarskribent. Efter en smärre konflikt 1964 sade Stormbom slutligen upp sig.
Brobyggare
Stormbom verkade också aktivt inom det då tongivande Eino Leinosällskapet. Detta hade grundats 1947 som ett alternativ till det rådande kulturklimatet från tiderna före kriget. En tidig målsättning för Stormbom var att bryta ner barriären mellan det svenskspråkiga och finskspråkiga kulturlivet. Inom sällskapet träffade han centrala finska författare som Arvo Turtiainen, Hannu Salama, Alpo Ruuth, Arvo Salo med flera, vilka han senare översatte. Under de internationella författarmötena i Mokulla i Lahtis knöts kontakter med författare från andra språkgrupper. 1968 medverkade Stormbom till att också kvinnor kunde kallas till medlemmar av sällskapet. En viktig kontakt och kollega var mångårige ordföranden Eino S. Repo.
Nils-Börje Stormbom fortsatte med översättningar under hela sitt aktiva liv. Klassiker som Joel Lehtonen, Ilmari Kianto och F.E. Sillanpää kom med. Han översatte också Urho Kekkonen. En förklaring till Stormboms gedigna kunskaper i finska hittar vi i äktenskapet med den finskspråkiga bibliotekarien Anja Stormbom. Ännu på äldre dagar lär makarna ha fungerat som språkpoliser för varandra.
Efter uppsägningen 1964 flyttade Stormbom sin verksamhet till Vasabladet. Han förblev dock bosatt i Helsingfors, ständigt på utkik efter nya människor och fruktbara idéer. Jag hade 1963 medarbetat i Studentbladet och blev över en lunch på restaurant Royal i Svenska Teaterns hus knuten till Vasabladet som litteraturkritiker. Stormbom hade som ambition att finlandssvenska böcker skulle recenseras i tidningen redan första tillåtna publiceringsdag. Medan böckerna trycktes, hämtade han från tryckeriet en bunt lösblad till kritikern. Kvällen innan publiceringsdatum ringde han på dörren i god tid före sista tåget till Vasa och levererade själv manuskriptet dit.
Stormbom hade jobbat bara ett år på Vasabladet, då han på nytt befann sig i stormens öga. Den stora modernistdebatten (se Trygve Söderlings avhandling 2008) brast då ut inför de något konfunderade Vasabornas ögon. En tid var Vasabladet Svenskfinlands kulturtidning nummer ett.
Tillåta, uppskatta
1965 utnämndes Eino S. Repo till generaldirektör för Rundradion och grundade omedelbart en avdelning för långtidsplanering med Nils-Börje Stormbom som chef.
I företalet till essäsamlingen Pejlingar skriver Stormbom om hur han slits mellan två intressesfärer. Dr Jekyll pockar hela tiden på förnyad litterär aktivitet samtidigt som mr Hyde oförtrutet skuttar med i krigsdansen kring tv. Den första långtidsplaneringen under Repo-eran skedde helt direktörscentrerat. I Yleisradion Suunta-böckerna medverkade förutom Repo, bolagets ekonomidirektör, en teknisk direktör och programdi- rektör Ville Zilliacus med Stormbom som sekreterare i gruppen.
1968 började Stormbom samla ihop sin egentliga stab och sin vana trogen ville han ha lyskraftiga medarbetare som kulturjournalisten Max Rand, Joan Harms (numera Edelman), Birgitta Boucht, Keijo Savolainen, tidigare huvudredaktör för folkdemokratiska Hämeen Yhteistyö i Tammerfors. För de mest säregna åsikterna stod professor Yrjö Ahmavaara. För publikforskningen svarade Kaarle Nordenstreng, sedermera professor i Tammerfors. Vännernas ”Bommen” fick på Rundradion heta ”Rompummi” och man minns honom där ännu under det namnet.
Som chef var Stormbom tolerant och inspirerande. Han såg som sin uppgift att tillåta, uppskatta och vid behov försvara. Han var oemottaglig för påtryckningar utifrån. Enligt Joan Edelman, med anledning av att Nordvisionen fyllde 40 år, besatt Stormbom ”en till halsstarrighet utvecklad solidaritet med sin chefs (Repos) och sina anställdas gärningar, också när de var ogenomtänkta och klart provocerande”.
Vid sidan av publikforskning-
en utarbetade arbetsgrupper ideella långtidsplaner för bland annat nyhetsverksamheten, den regionala verksamheten vuxenutbildningen, barnprogrammen och programverksamheten i allmänhet. Repo och Stormbom utnämnde arbetsgrupperna utifrån en föreställning om att utomstående bäst kunde komma med berikande idéer och alltid ingick inte någon representant för den programsektor som behandlades. Betänkandena var idérika inspirationskällor, men inte ämnade att godkännas som rättesnören genom en politiskt-byråkratisk process. Synnerligen viktiga var de nyhetskriterier som då fastställdes. Presidentens hundar hade inte klarat kriterierna.
Omutlig integritet
Nils-Börje Stormbom avslutade sin arbetskarriär som generalsekreterare för Nordvisionen, det vill säga organet för koordinering av gratis programutbyte och gemensamma produktioner. Det var en uppgift där hans breda nätverk kom väl till pass. Hans närmaste medarbetare Irjaleena Eriksson berättar att i synnerhet hans teaterkontakter gav mycket. Under mötena inom Nordvisionen fick deltagarna under långa bussresor förutom varandra också lära känna värdlandet. I det ingick också den lokala matkulturen. Så kunde Island till exempel som huvudrätt bjuda på i jorden ”ruttnad” haj och torkad torsk i stället för bröd.
Efter pensioneringen flyttade Nils-Börje Stormbom tillbaka till Vasa, där Vasabladet försåg honom med ett eget arbetsrum. Förteckningen över hans verksamhet och olika hedersuppdrag upptar många decimeter i uppslagsverken. 1978 förlänades han professorstitel. I ett privat samtal kallade Olof Lagercrantz Bommen för naiv. Det är en naivitet vi skulle behöva i dag, det vill säga Nils-Börje Stormboms stöd till nya förmågor, fasta tro på det journalistiska uppdraget och omutliga integritet. Skribenten arbetade med Stormbom som litteraturkritiker i Vasabladet samt med publikforskning och långtidsplanering av Rundradions programverksamhet.