Själviskt ensam

Svenskarna är så rädda för att vara ensamma att de till och med har avskaffat hela ordet. De bor själva nu för tiden. Själv som i att kunna knyta sina skosnören själv. De är bra på det där med eufemismer. Lokalvårdaren städar själv.

Ordet allena är antagligen helt oanvändbart för svenskarna, det är för ålderdomligt och förfärligt ensamt. Du vandrar allena på trötta små bena och hittar ej hem … (ur Villerivallaresången av Tove Jansson)

HBL publicerade för en tid sedan en serie intervjuer med människor som upplever ensamhet, på olika sätt. Det var intressant läsning. Jag kände inte igen mig i dem, men kunde känna med dem.

Jag bor själv ensam. Och trivs utmärkt med det. Jag har aldrig passat bra att bo ihop med någon. Jag är väl för självisk.

Jag älskar att veta att ingen, absolut ingen, kan nå mig när jag väljer att stänga av telefonen.

Jag älskar att veta att det ser likadant ut när jag kommer hem som när jag gick ut. Fast det förstås kunde få finnas någon som hoppade in och diskade åt mig under tiden. Och kanske fixa ett och annat som behöver fixas. Ibland. Borra hål för krokar i stenväggarna, byta glödlampan i gamla golvlampan, där själva lamproten blev kvar och bara glasdelen lossnade när jag skulle byta. Sånt, ni vet. Men den personen behöver inte stanna och bo med mig.

Ensam har jag inte tråkigt. Tillsammans har jag haft det många gånger. Det finns alldeles för mycket roligt att göra för att jag skall hinna ha tråkigt. Tror jag hade tråkigt en gång under förra seklet. Och nog när jag var barn. ”Mamma, va ska ja göör?” Mammas svar var alltid detsamma: ”Ta två kattor och köör.”

Jag vet, det finns ensamhet och ensamhet. Den ofrivilliga ensamheten och den frivilliga. De ensamma gamla, de som övergivits, de som mobbats till ensamhet, de som bor långt från sina kära, de som ...

Min är i högsta grad frivillig, och i själva verket är jag ju allt annat än ensam fast jag bor ensam. Jag firade definitivt inte en ensam jul för en månad sedan. Jag firade den med älskad dotter, dotterson och svärson. Nyåret firade jag med käraste barndomsväninnan och hennes man. Jag har vänner och släktingar, som håller reda på mig och bryr sig om mig och som jag trivs omåttligt med. Jag känner tacksamhet för dem, alla dagar.

Jag bara bor ensam. Alldeles själv.