Estland är mycket mera än Tallinn
– Jag har sett hela världen som sjöman, bott här och där. Nu vill jag ha lugn och ro, säger Sven Ärlig. I sin egen trea kan han dra sig tillbaka när han vill. Men globetrotterns spontanitet och nyfikenhet finns kvar. Fabriken som tillverkar traktordelar h
– Finlandssvenskarna är alldeles för försiktiga då det gäller Estland som är så mycket mera än Tallinn, här är bra att bo.
Sven Ärlig har sin egen seniorstrategi. Han har gjort tvärtom. Ärlig valde varken söderns värme eller charmen i Tallinns gamla stad. Borgåpensionären köpte en trea i Toila kommun i östra Estland för 1 500 euro och njuter av lugnet och ron i den post-sovjetiska miljön. Här stör ingen och den finska pensionen räcker bra till.
– Jag bjuder, säger Sven Ärlig chevalereskt då vi per telefon diskuterar den förestående resan till Toila vald, en pytteliten kommun i Ida Viru län.
Ärlig håller sitt ord för några dagar senare landar ett kuvert med två bussbiljetter Tallinn-Jõhvi Bussijaam i brevinkastet hemma i Helsingfors.
Så inleder vi resan. Sven Ärlig har lovat möta i residensstaden Jõhvi. Han skall till och med stanna Narvabussen om vi missar stoppet.
Ärlig har också bedyrat att resan räcker exakt tre timmar. “Det är bara att se på klockan och så stiger ni av.”
Vi är ändå litet oroliga, det är kolmörkt ute och bussen rusar österut genom landskapet. Fordonet är inte den modernaste och våra bänkar har stabiliserats i en så gott som liggande ställning. Men värmeaggregaten fungerar och temperaturen sjunker inte under 28 grader.
Våra medpassagerare är nästan alla ryska. De stiger av och på vid hållplatser utanför långa rader elementhus från Sovjettiden, till synes byggda mitt i skogen. Råkar en gatlyktas sken träffa rätt anar vi fabrikspipor bakom talltopparna.
Exakt tre timmar och en minut efter att vi lämnat Tallinn kurvar bussen in till Jõhvi, endast 50 kilometer från Narva. Busstationen är ett toppmodernt grannorange elementbygge.
Och där står Sven Ärlig, precis som han lovade, Borgåpensionären som flyttade till Estland på gamla dar. – Följ mig! nästa buss avgår strax. Vi lyder och äntrar lokalbussen till Toila, Sven Ärligs nya hem.
Ingen välfärdssurfare
Det har hunnit ljusna. Ärlig pekar, visar och berättar. Det är svårt att hinna uppfatta alla detaljer. ”Där är det nybyggda fängelset som rymmer 200 klienter. Där fabriken som tillverkar reservdelar till traktorer och där jobbade Mäkinen som fåraherde för två euro timmen innan han försvann. Och på gravplatsen finns en sten rest för Karlsoni, antagligen en svenskättling som omkom under andra världskriget …”
Den ena historien följer den andra och Ärlig skrattar både ofta och hjärtligt. Han är ingen tillfällig välfärdssurfare utan har verkligen satt sig in i den nya hemtraktens historia.
Men att luska ut denna pensio- närs strategi är, skall det visa sig, inte alldeles enkelt.
Ärligs hem ligger högst uppe i ett femvånings elementhus från Sovjettiden. Här finns ingen hiss men nog ett kärleksfullt utsmyckat trapphus. Fönstersmygarna är ännu dekorerade med jultemat, här och där förekommer arrangemang med plastblommor och varje våning har fått en liten tavla med ett ordspråk. På Ärligs våning sägs: Varje dag är en ny sida i ditt livs historia.
Lugn och ro är viktigt
– Jag trivs här. På söndagen klär sig männen i kostym och kravatt. Alla är trevliga, hälsar och skakar hand och öppnar dörrarna för varandra. Helt annorlunda än i Finland, säger Ärlig och skyndar fram för att öppna ytterdörren för oss.
Så är det dags för husesyn. Trean på 54 kvadratmeter är minutiöst städad och möblerad med lopptorgsfynd, tamburen har fått en ny matta till vår ära.
– Här är lugnt och skönt, här får jag vara i fred. Det är viktigt. Jag läser och hör på radio. Vid gott väder hör jag till och med de svenska sändningarna från Finland.
Vi sätter oss ned i köket och Ärlig värmer upp gårdagens fisksoppa medan han berättar.
– Då jag blev pensionär läste jag gratistidningar och följde med lediga bostäder i Estland, jag reste kors och tvärs för att titta på det som fanns.
Han använde inte någon av de finska bostadsförmedlingarna i Tallinn. Men då det blev köp av anlitade han för säkerhets skull en tolk, bland annat för att registrera köpet hos notarien.
Fiskevatten ingår i priset
Lugn och ro är som sagt viktigt för Ärlig. Han kollade in huset i Toila och konstaterade bland annat att det fanns 35 bilar på 50 lägenheter. Invånarna tycks ha det bra ställt.
– 1500 euro för 48 kvadratmeter är ett bra pris, likaså 57 euro i månaden för samtliga omkostnader för boendet.
I köpet ingår också rätt till fiskevatten, många pensionärers livlina.
De billiga priserna beror på att ingen privatperson någonsin betalat för bostäderna. Under Sovjettiden fick fabriksarbetarna poäng enligt olika modeller och så småningom en egen bostad.
För estländska förhållanden är priserna inte speciellt låga. Minimiinkomsten för en pensionär är ynkliga 141 euro, medeltalet för en fabriksarbetare ligger kring 300 euro. Skillnaden till den finska garantipensionen på 760 euro är stor.
Ekonomiskt är det alltså fördelaktigt för en finländsk pensionär att tillbringa en del av året i Estland. Ärlig är fortfarande skriven i Finland och tänker inte flytta helt och hållet till Estland, Men han har skaffat sig ett estniskt personkort med personnummer vilket bland annat betyder att kollektivtrafiken är gratis, det europeiska sjukförsäkringskortet ger vård i Estland.
– Det var bara att knalla upp till kommunalhuset, jag fick ett engelskspråkigt formulär att fylla i. Men här är de rakt på sak och jag fick en barsk fråga om varför jag inte bor i Sverige då modersmålet är svenska.
Ärlig fick också uppmaningen att studera estniska, samtidigt som funktionären berättade om sommarfestivaler och vad som händer i trakten. Sen bar det av till den lokala polisen för underskrift. Hela den byråkratiska processen kostade tio euro.
– Myndigheterna håller nog koll. Jag får nu och då förfrågan om hur länge jag vistats i Estland, blir det över ett år i sträck ryker det finska Fpa-kortet.
Några veckor i stöten
Ärlig tillbringar några veckor i taget i Estland, i Finland bor han, som han själv uttrycker det “i folks knutar”.
På frågan om han inte känner sig ensam skakar Sven Ärlig förvånat på huvudet. Under hela sitt liv har han kommit överens och trivts med folk i hela världen, utan att egentligen kunna några språk. Ett undantag finns – Frälsningsarméns barnhem. Ärligs far var gårdfarihandlare och inte på plats. På den tiden tog
man hand om ensamstående mödrars barn, brodern sändes till skolhemmet i Bennäs. Sven fördes till Frälsningsarmén.
– Jag skrek så högt och uppförde mig så illa att de sände mig hem tillbaka till mamma, berättar Ärlig om sin tidiga barndom i Borgå. Och
så skrattar han igen länge och högt.
Som sextonåring jobbade Ärlig på byggen och gick till sjöss. I något skede utbildade han sig till maskinmästare i Mariehamn. ”Då stod jag på höjden av min karriär”.
– Jag har under hela mitt liv bott i knutar här och där och besökt de flesta länder, säger Ärlig och berättar om de överfulla metrotågen i Tokyo och hur han trivdes i italienska Messina och ...
Inte att undra på att Ärlig nu på äldre dar trivs med lugnet i Toila. Men stopp! vi ska ännu hinna äta den hemgjorde fisksoppan och gå på shoppingrunda i Jõhvi innan bussfärden tillbaka till Tallinn.
Glans och glitter
Speciellt mycket har inte hänt sedan Sovjettiden i Jõhvi Kaubakeskus, sortimentet är det samma fastän mycket rikligare och helt tydligt anpassat till rysk. traditionell smak. – Glans och glitter, säger Ärlig. Vi beundrar oceaner av svallande gardintyger i lila, rosa, gult, ja hela regnbågens spektrum. Likaså håller blombutiken på att svämma över av färg och form fast allt är av plast. Privatföretagare har flyttat in och febril aktivitet råder hos sömmerskan som kortat Ärligs nya byxor för en spottstyver, likaså hos barberaren som klippt honom för två euro.
Innan vi tar avsked lotsar Sven Ärlig oss till en nyhet i stan - Hesburger - där vi bjuder på äkta finsk rågbrödssmörgås.
Sen är det dags att ta avsked och åka de tre timmarna tillbaka till Tallinn. Ärlig öppnar dörren med en bugning och räcker oss de betalda biljetterna – precis som han lovat.
Här är de rakt på sak och jag fick en barsk fråga om varför jag inte bor i Sverige då modersmålet är svenska.