Beståndet har legat nere flera gånger

EJDER Docenten i zoologi, Mikael Kilpi, skriver (HBL 13.1) ”Ejdern försvinner och vi bara blundar”. Jag anser att de slutsatserna är felaktiga i båda avseendena! Ejdern försvinner inte! Ejdern är en stark, motståndskraftig och välanpassad sjöfågel i vår skärgård. Arten kan periodvis minska kraftigt, men den försvinner inte helt.

Ingen natur- och skärgårdsintresserad människa blundar heller när ejderbeståndet påtagligt minskar! Ejdern är älskad av oss alla. Ejdern är skärgårdens ståtligaste och värdefullaste sjöfågel såväl som en renodlad naturupplevelse, som i egenskap av en uppskattad förnyelsebar naturresurs i form av jaktbyte. Förhoppningsvis förblir det så långt in i framtiden.

Men vad skall myndigheterna och vanligt folk tro och göra? Man räddar inte ett ejderbestånd genom att prata en massa vetenskaplig teori, som kanske grundar sig på de tankar en brokig skara forskare fått när man i tid och otid år efter år sprungit runt på holmarna och stört fågellivet under häckningstiden.

Jag noterar att Kilpi i sitt inlägg även tar tillfället i akt att ge de åländska naturvårds- och jaktmyndigheterna en känga när han säger att på Åland har ejderpopulationen sannolikt kraschat och att det här handlar om ett så rudimentärt problem som brist på enkel och bra uppföljning.

Kanske förhållandet i det avseendet rentav är det motsatta till vad Kilpi tror? På Åland har intresset för sjöfågelbeståndens situation alltid varit stort, ett intresse som till stor del sammanfaller med det stora intresset här för fågelskydd och fågeljakt. Därför har även lokala, mer eller mindre omfattande fågeltaxeringar utförts av frivilliga krafter sedan långt tillbaka i tiden. Lokala fågelskyddsföreningar på olika håll ute i skärgårdskommunerna gjorde genom åren regelbundet anteckningar om sjöfågelbestånden i byarna.

Till exempel har ejderbeståndet regelbundet taxerats i Kumlinge sedan 1958. Ända sedan 1920-talet har sjöfågelinventeringar utförts i Föglö i Klovskärsarkipelagens Ytter- och Mellanhalva. Ålands fågelskyddsförening har inventerat fågelbestånden i Lågskärs och Signilskärs skärgårdar sedan början av 1980-talet och så vidare.

År 1993 gav sedan landskapsstyrelsen de lokala jaktvårdsföreningarna i uppgift att inom förutbestämda referensområden i samarbete med landskapsstyrelsen årligen inventera sjöfågelbestånden, en verksamhet som fortfarande torde pågå.

Kilpi borde känna till att Ålands naturvårds- och jaktförvaltning har ett mångformigt arbetsfält, samtidigt som man alltid haft små ekonomiska och personella resurser. Därför är man tvingad till en praktisk syn på tingens ordning, och därmed även noga överväga vilka arbetsuppgifter som skall prioriteras högst. Tjänstemännen har naturligtvis i dag inte möjligheter att i någon större utsträckning ränna runt på holmarna och se på fåglar.

Hur uppföljningen av ejderpopulationen på Åland, som Kilpi kritiserar i övrigt skulle ha sett ut, med tanke på de begränsade resurserna och framför allt hur inventeringsresultaten då möjligen skulle ha kunnat påverka ejderbeståndet i en gynnsammare riktning är inte heller lätt att se. Någon desto närmare vägledning härom ger han inte.

Kilpis påstående att Ålands ejderbestånd i dag har minskat påtagligt stämmer nog, men påståendet att beståndet skulle ha kraschat förefaller överdrivet. När han säger att ”i vårt eget studieområde kan vi våra ejdrar” tar han ord i sin mun som enligt min åsikt mer ankommer på en Messias än på en vanlig dödlig. Sanningen är ju att vi fortfarande många gånger rör oss endast i vetandets utmarker när det gäller naturen.

Det får vi också nästan dagligen se bevis på, inte minst i de ideligen, ofta osakliga, debatterna om bland annat säl, havsörn, skarv, fiske och jakt med mera. Någonstans måste det följaktligen därför brista i kunskaper, helhetssyn och visioner.

Under min livstid har ejderbeståndet lokalt varit nere flera gånger. En fiskare och jägare i Föglö berättade för mig att ejdern på 1940-talet var så sällsynt att man ”gjorde sig lika mycket besvär för en guding som för en säl”. Fyra, fem decennier senare var ejdrarna så vanliga att gudingarna simmade långt inne i den inre skärgårdens innersta vassvikar.

Professor Erik Bonsdorff säger helt riktigt (HBL 14.1), med hänvisning bland annat till de pågående diskussionerna om ejderns situation, att ”naturen är inte statisk. Alla ekosystem förändras hela tiden. Femtio år innan ejderpopulationen var som störst var den kanske på samma nivå som i dag.”

Alltså, till många doktorers och professorers förtret.