Politikern och yrket

● Industri- och fastighetsmagnaten Fredrik Wilhelm Grönqvist var 47 år gammal när han 1885 förlänades titeln kommunalråd. Grönqvist var en företagsam man, med många aktiviteter i Helsingfors. Han satt flera år i stadsfullmäktige och på 1880-talet styrde han huvudstadens tillväxt som medlem i drätselkammaren. Det ansågs vara lämpligt att män ur penningeliten styrde staden. I bästa fall kunde bådas ekonomiska intressen förenas ...

Ännu 1917 kan man se att borgerskapets bästa och företagsammaste personer var aktiva i stadshuset. Konsul Krogius, ingenjör Castrén, bankdirektörerna Norrmén, Honkajuuri, Paasikivi, Schybergson och Öhman, bergsrådet Elving, direktör Huber, byggmästarna Hongell, Udd och Rousi, direktör von Wright, ingenjörerna Castrén, von Frenckell, Stjernvall samt konsul Stockmann hörde till den generation av beslutsfattare, som vi får tacka för att Helsingfors ser ut som en europeisk metropol. De intresserade sig för stads- och trafikplanering, arkitektur och industriverksamhet. ● Den politiska kulturen i Finland är äldre än självständigheten. De ledande beslutsfattarna har under olika tider reflekterat samhällets sociala texturer. Under kejsartiden kom den styrande eliten från universitetsvärlden, i demokratins tidevarv kan alla intresserade bli politiskt aktiva. Efter 1917 hade professorerna en stark position i riks- och kommunalpolitik, i utrikesförvaltningen och kulturlivet. Utmanaren, arbetarrörelsen, lockade sina aktiva medlemmar från arbetslivet. Yrkeserfarenhet och fackföreningsaktivitet var en förutsättning för politisk framgång.

Kategorin yrkespolitiker har varit tunn i vårt land. Läser man politikerbiografier ser man att samma historia upprepar sig. Det var av en slump eller tillfällighet att politiken blev en central syssla. Beslutsfattarna på Arkadiabacken är inte enbart partimänniskor, utan förtroendevalda för att representera ”det finländska folket” på den lagtima riksdagen. Fortfarande har vi den gamla principen kvar: att vara politiker är att få förtroende genom val. Personval bygger på detta.

Vår politiska kultur har ett särdrag, som avspeglar det akademiska livets centrala position. Ungdomsoch studentpolitiken har utbildat hundratals män och kvinnor för kommunal- och rikspolitik. De flesta kända politiker under efterkrigstiden växte till sina uppdrag genom att vara aktiva både i partiet och skol- och studentpolitiken. Ytterst flitigt användes denna väg av de stora årsklasserna på 1960- och 1970-talen. Då uppstod en kategori av duktiga opinionsbildare som gjorde politiken till sin huvudsakliga sysselsättning. I offentligheten fick de smeknamnet ”politiska broilrar”.

● Under de senaste veckorna har det diskuterats flitigt i USA och Finland om män och kvinnor med egendom får vara med i politiken. Hänvisar man till historien, kommer Grönqvistgenerationens ande snart fram. I ett litet land som Finland har eliten länge varit öppen för ”folket” och den politiska rekryteringen är bred. Det viktiga är att vi kan enas om vad som är viktigt i politiken – och tillsammans sträva efter en bättre framtid.

I ett litet land som Finland har eliten länge varit öppen för ’folket’ och den politiska rekryteringen är bred.