Arbetets värde och mening
Hur spännande är det att läsa om hur en stålbalk på ett ton fraktas genom trånga källargångar? Mycket!
ROMAN ●●Micke Evhammar Sju dagar i maj Ordfront 2016
I den svenska litteraturen finns en rik tradition arbetarskildringar, och under 2000-talet har dessutom en ny boom med namn som Susanna Alakoski, Åsa Lindeborg, Elise Karlsson och Kristian Lundberg vuxit fram. Som en förenande länk mellan de olika epokerna framstår den tidigare byggnadssmeden Micke Evhammar, som i sin nutidsbaserade arbetsplatsskildring Sju dagar i maj explicit relaterar till en tidigare klassiker inom genren – Josef Kjellgrens roman Människor kring en bro (1935).
Liksom Kjellgren i sin skildring av arbetet med Västerbron (mellan Södermalm och Kungsholmen) väljer också Evhammar kollektivformen som bas för sin berättelse. Miljön är en byggplats i hjärtat av Stockholm, och den blir samtidigt ett slags mikrokosmos där en rad olika aktörer skymtar – ägare som hänvisar till svåra ekonomiska lägen, fackföreningar, underleverantörer, bemanningsföretag, hårt pressade östeuropeiska chaufförer och jobbare i olika positioner på den hierarkiska stegen.
De gestalter som i första hand synliggörs är den söndervärkta J:son, som håller sig kvar enbart med hjälp av starka smärtstillande medel. Den stressade arbetsledaren Tomppa Kovac, som bakom sitt kärva sätt döljer ett empatiskt sinne. Den frånskilde Johan, som ogillar invandrare och är aktiv inom hemvärnet, men tar hand om sin handikappade dotter med stor ömhet. Den unge Erik, som är anställd via ett bemanningsföretag och trots sin yrkeskunnighet snabbt blir utbytt när han börjar ifrågasätta brister i säkerheten. Då kommer i stället Ali Hussein in i bilden, och får till slut axla rollen som personifiering av den tilltagande otryggheten i arbetslivet och samhället.
Det jag kanske saknar är något kvinnligt perspektiv bland alla dessa manliga, det hade utan vidare kunnat ge en viktig vidgning.
Respekten för det oglamourösa
Via sina detaljrika och exakta skildringar av byggmiljöerna och de olika momenten i själva arbetet ger Evhammar i varje fall ett trovärdigt och mustigt bidrag till ett mindre ofta utnyttjat spår inom den modernaste svenska arbetarlitteraturen. Det är väl snarast i en del av de senaste årens romaner om omsorgsarbete med sjuka eller åldringar som någon liknande betoning på respekten också för det helt oglamourösa knegandet har kunnat skönjas – jag kommer genast att tänka på Linn Bursells och Sara Beischers fina debutromaner.
Men Evhammar kan för sin del i skildringarna av hamrandet och svetsandet, av hur en balkavväxling spänns ner på mitten för att ”skapa ett mottryck som pressar upp valvet”, i sina bästa stunder också pricka in en lyrisk dimension: arbetet som en svettigt dunkande, hårt konkretionsladdad poesi.
Via sina detaljrika och exakta skildringar av byggmiljöerna och de olika momenten i själva arbetet ger Evhammar i varje fall ett trovärdigt och mustigt bidrag till ett mindre ofta utnyttjat spår inom den modernaste svenska arbetarlitteraturen.
Jag hade åtminstone aldrig trott det kunde vara så här spännande att läsa om hur en stålbalk på ett ton fraktas via trånga källargångar där ingenting får gå fel, för att sedan lyftas upp med hjälp av vajrar och en massiv kran vars alla leder och hydraulbommar skrikande protesterar mot tyngden. Anspänningen de pressade byggjobbarna känner förmedlas här på ett direkt fysiskt sätt till läsaren.
Så kan författaren belysa arbetets värde och mening, den smärta och tyngd men också glädje det rymmer, och den värdighet ett gott utfört dagsverke kan ge.
Värdefullt litterärt uppdrag
Fast när det kommer till människorelationer och dialoger har han inte längre samma flyt i sitt berättande, då blir texten lätt lite kantig och konstruerad. Han kan visserligen förmedla att det inom gruppen fortfarande finns någon form av solidaritet, men det sker ofta snarare via ett överskott av direktinformation och politiska pekpinnar än genom någon gestaltad, naturlig samverkan mellan de olika individerna.
Jag är ändå beredd att överse en smula med de här bristerna, tack vare att hans starka sidor blir så mycket mer framträdande och präglande för berättelsen. Och för att jag upplever det litterära uppdrag han påtagit sig som värdefullt.
Och om han i sin lovsång till det goda arbetets kraft velat gå utöver det individuella perspektivet till förmån för kollektivet, blir ändå också de enskilda gestalterna med alla sina styrkor och svagheter högst levande och mänskliga. De formar sig till ett slags arbetets kantstötta hjältar, där de står mitt i det sjudande, till synes kaotiska men ändå organiserade byggande som steg för steg förändrar staden: ”Nyss var där ett tomrum. Nu växer det fram en stomme av gråmålat stål. Och tak på det. Bräder och täckplåt. Och glas.”