Fortplantning!

Jag var medlem i en prisjury under 2016, och läste tiotusentals sidor romaner, noveller, essäer och dikter på finska och svenska för att välja kandidaterna för Runebergspriset som kommer att utdelas den 5 februari, på nationalskalden J.L. Runebergs födelsedag.

När vi – kritikern Mervi Kantokorpi, författaren Marja-Leena Tiainen och jag – inför nomineringsceremonin satt och funderade på vilka trender vi stött på under vårt årslånga massiva läsande, upptäckte vi att föräldraskap, längtan efter barn, saknad och förlust av barn, kärlek till barn faktiskt var ett återkommande tema i den finländska litteraturen 2016. Då avser jag inte den sedvanliga bulken av tröttsamma trivialhumoristiska och kåserande redogörelser för vardagen med en babyvarelse. Jag talar om flera litterärt intressanta, djupt lyckliga eller djupt tragiska, beskrivningar av fortplantningens drömmar och realiteter.

En av de mest skakande var Tuomas Juntunens roman Tuntematon lapsi, där faderskapet växer fram från en vag föreställning och önskan om att få barn till en obetvinglig realitet som inte försvinner trots att barnet dör av en svår sjukdom bara några dygn gammalt. (Jag skrev om den i HBL 14.8, texten finns på hbl.fi.)

Juntunens bok kom av olika orsaker inte med bland våra åtta kandidater. Men tre av dem har föräldrakärleken och längtan efter barn som ett centralt tema. VESA HAAPALA

Minna Rytisalos triangeldrama Lempi (namnet på den kvinnliga huvudpersonen och ett substantiv som betyder kärlek) är ett triangeldrama där ett nyfött barn – bokstavligen bortrövat ur sin moders kved – utgör en krigstrofé och samtidigt en kärlek för en kärlekshungrande kvinna.

I Helmi Kekkonens stillsamma samtidsskildring Vieraat (”Gäster- na”) beskrivs hur kärlek och äktenskap kan tvina bort på grund av den ena partens besatthet av att till vilket pris som helst bli gravid.

I Vesa Haapalas (bilden) roman Karhunkivi (”Björnstenen”) kämpar en familj med en tonårsson vars problem – något slags skada som ger upphov till allehanda beteendestörningar – verkar nästan outhärdliga inte bara för föräldrar och syskon utan säkert också för pojken själv. Ibland uppför han sig som om han var besatt av riktig ondska, men ändå skildras han som ett förfärande och plågat, vilset och olyckligt barn, och föräldrarna håller istadigt fast vid honom och står vid hans sida.

Å ena sidan är jag glad över att föräldraskapet och kärleken till avkomman stiger fram så starkt i litteraturen. De rymmer möjligheter till stor sällhet, stora förändringar och ibland djup förtvivlan. Föräldraskapet har en poetisk och svidande existentiell dimension som ingen annan relation har, det är en erfarenhet med alldeles egna särdrag. Föräldrakärleken är som alla andra kärlekar unik, den speciella insikt om sig själv och om världen som man förvärvar genom att axla ett föräldraskap fullt ut får man inte på andra sätt. Jag vet att det upprör någon att jag skriver det här, som om jag påstod att jag tror att föräldrar är bättre människor. Det gör jag inte, läs en gång till om du blev arg!

I reproduktionsarbetet – älska, föda, mata, vårda, roa, uppfostra barn – är vi också samhällsvarelser, underkastade ekonomiska och politiska realiteter. Tydligast kommer det här fram i Haapalas roman. De trötta föräldrarna jobbar i människonära låglönebranscher, han som bibli-

otekarie och hon som lågstadielärare. Båda har god insyn i vad utarmningen av skola och dagis – allt större dagisgrupper och klasser, allt tröttare personal, allt mera aggression och marginalisering av de vanlottade – och bristande samhällsomsorg om barn med specialbehov innebär i praktiken.

Det här, både den svidande, sårbara, underbara kärleken och dess samhällsvillkor, är livsviktiga teman och alla som försökt sig på dem vet att de ingalunda är triviala erfarenheter, inte små och privata i begränsande bemärkelse, utan jättestora. De skall synas i konsten och överallt.

Å andra sidan kan jag bli lite sorgsen över att de nu tycks välla fram, för de är kanske en motreaktion mot något hemskt. Vi går mot ett hänsynslöst nyliberalt samhälle, där unga människor knappt vågar drömma om en framtid i något slags ekonomisk trygghet. Allt flera medlemmar av den unga prekariatsgenerationen väljer att inte önska sig barn, eller skjuter upp sina försök så länge att allt flera (kvinnor) sedan får finna sig i att den drömmen aldrig förverkligades – eller måste underkasta sig tunga och dyra fertilitetsbehandlingar. Att beröva unga människor drömmen om att få barn är en grym förbrytelse. Kanske den stegrade medvetenheten om det här gör ämnet så intressant att skriva om?

Som en fräck och glad påminnelse om överlevnadsglädje och trotsig fortplantningsvilja mot alla odds kan man sen läsa finlandssvenska Sara Razais roman Djävulen är en lögnare. Hon beskriver oförskräckt exempel på bristfäl- ligt, rentav uselt moderskap och å andra sidan en ursinnig, glad och optimistisk modersstolthet och kompetens på tvärs med alla fördomar om tonåriga förortsmorsors försumlighet. Sminket klibbar, babyn blir hög på socker, livet skaver och papporna, om de alls syns till, är allt annat än oklanderliga. Men på något sätt går det ändå vägen. De fem övriga kandidaterna för Runebergspriset är Peter Sandströms roman Laudatur, Henrika Ringboms essäistiska reseskildring Elden leende, Riitta Jalonens roman Kirkkaus, Sinikka Vuolas roman Replika och Pauliina Haasjokis diktsamling Planeetta.